Många bilder från gränsen mellan Grekland och Turkiet och från egeiska havet är både beklämmande och upprörande. Vi känner igen mycket från migrantkrisens 2015. Och om nu Turkiet gör allvar av sitt hot att öppna den egna gränsen för bland annat syriska flyktingar, vad säger att vi inte åter får se en ny folkvandring genom Europa, och vad säger inte att många än en gång säger refugees welcome?
En del talar verkligen för ett dylikt scenario. Men långt mer mot. På fem år har mycket förändrats, både vad gäller yttre förutsättningar och attityder.
Migrationskrisen 2015 hade möjligtvis varit möjlig att förutse, men ställde ändå ett antal länder i framför allt Centraleuropa inför fullbordat faktum. Hundratusentals människor, bokstavligen på marsch, dök upp längs gränserna. Regering efter regering släppte igenom dessa, för de flesta var verkligen bara på genomresa. Slutmålet var i många fall Tyskland och Sverige.
Så småningom skärpte land efter land sin gränspolitik, som bekant också Sverige. Och vid EU:s yttre ungerska gräns lät regeringen i Budapest uppföra ett omfattande och effektivt system av stängsel. Allmänt fördömt för sin inhumanitet i många andra huvudstäder, men i praktiken uppskattat. För Ungern stängde den så kallade Balkanrutten.
Nu är det Grekland som håller gränsen, kosta vad det kosta vill. Balkanrutten är nämligen lika stängd som tidigare och alldeles oavsett vad andra regeringar i EU säger, är det ingen – just ingen – som kommer att välkomna några stora migrantskaror till sina länder. Släpps migranterna in i Grekland riskerar de att bli kvar där också, vilket gör den politiska situationen närmast explosiv.
Teoretiskt sett skulle förstås alla länder kunna göra som 2015 och öppna gränserna för "transitmigranter" på väg mot Nordeuropa, men Stefan Löfven behöver nog inte ligga sömnlös. Om inte annat kommer Tyskland aldrig att släppa in många. Slagordet Wir schaffen das handlar numera mer om förmågan att hålla gränsen stängd än att öppna några dörrar.
I många europeiska länder – inte minst Sverige – har attityderna till invandring förändrats i takt med misslyckad integration, ekonomiska och sociala problem. Därtill med åtföljande politiska framgångar för nationalistpartier. Dessutom har både regeringar och medborgare i gemen annat att tänka på. Coronakrisen framstår som en mycket viktigare fråga att lösa än migrantkrisen.
Därför står Grekland ensamt. Och kommer inte att släppa in någon.