Befann mig då stå öga mot öga med min gamle vän från Parisertiden, författaren Sven Blom från Norrköping. Han, den välkände Montparnassefiguren, stamkunden på ’Rotonde’ och Café du Dome här i Främlingslegionen!”
Elow Nilson, frivillig svensk i fransk uniform under första världskriget.
I veckan som gick var det hundra år sedan Tyskland inledde en ny stor offensiv på världskrigets västfront i Frankrike, vid fästningskomplexet runt Verdun. Bara den första anfallsdagen besköts Verdunområdet med 100 000 artillerigranater – varje timme. 25 februari lyckades samtidigt en liten grupp tyska soldater ta den största fästningen – fort Douaumont – helt utan strid! Hela fortet försvarades av blott 56 soldater, som överraskades fullständigt.
Så oblodigt brukade det inte gå till på västfronten och erövringen av Douaumont framstår i historiens ljus också som en tragikomisk anekdot. Tragisk eftersom det skulle kosta fransmännen tiotusentals döda att återerövra fortet. Av såväl strategiska som framför allt nationella skäl såg sig emellertid fransmännen tvingade att inte bara stoppa den tyska framryckningen vid Verdun, utan också återerövra förlorad terräng.
Det var ett slag som skulle gå till historien som världshistoriens längsta och som får många drabbningar under nästa världskrig att blekna. Men det var inte något klassiskt slag som avgjordes av två härar på en eftermiddag. Slaget vid Verdun skulle vara i 300 dagar.
Vi har nog alla hört om frivilliga på främst tysk sida under andra världskriget och de fanns också under det första. Den mest namnkunnige var förmodligen greve Gilbert Hamilton, han med piptobaken Hamiltons blandning – som greven faktiskt började blanda till vid fronten med särskild avsikt att tåla fukt.
Bilden av frivilliga svenskar i tysk uniform passar bra med den gängse bilden av ett tyskvänligt, halvpreussiskt Sverige. Det är en bild som förtjänar att nyanseras, dels därför att det fanns många västvänliga. Dels därför att det också fanns de som slogs för Ententen, det vill säga Frankrike, Ryssland och Storbritannien.
Elow Nilson, sedan flera år boende i Paris, anslöt sig tillsammans med ett 40-tal andra svenskar i den världsberömda Légion étrangère – Främlingslegionen, som för första gången i sin historia skulle slåss på fransk jord och vars hela styrka enbart utgjordes av just frivilliga utlänningar. Bara veckor efter krigsutbrottet antas Nilson och skickas från ljusets stad till en hård utbildning och därefter till fronten. Hans dagbok återutgavs för två år sedan under namnet ”Svensk frivillig vid Verdun 1916” (Svenskt militärhistoriskt bibliotek). Då, vid Verdun, var Nilson redan en ärrad veteran. Han hade bland annat deltagit under de mycket blodiga striderna i Champagne hösten 1915.
Beskrivningarna av helvetet från fronten känner vi igen. Den färggranna uniformen med mörkblå rock och röda byxor byts småningom ut mot en mer fältmässig så kallat horisontblå enhetsuniform med hjälm. Istället för snabba offensiver i öppen terräng väntar ett nötande skyttegravskrig, där avbitartång (för taggtråd) och fältspade kan vara lika viktiga som geväret.
Nilson beskriver på lätt och realistisk prosa det som kallats blodbadet vid Verdun eller köttkvarnen: ”Champagneslaget, det märkligaste jag dittills upplevat, var en barnlek jämfört med Verdun”. Och ändå lyckades han och andra soldater märkvärdigt nog hålla modet uppe. Hur fruktansvärda förhållandena än är, tycks modet aldrig riktigt svika Nilson – ”man vänjer sig vid allt och ’så går det till i krig’ säger den franske soldaten med den tradtionella axelryckningen”.
Det fanns äventyrslusta bland många frivilliga från Sverige och andra länder, men också en sorts kärv franskvänlig patriotism eller insikt om att kriget handlade om mer än makt och politik i allmänhet, det var också ett värderingsmässigt ställningstagande. För friheten, republiken och den kosmopolitiska franska civilisationen – mot preusseriet, kejsaren och det inåtvända tyska kulturbegreppet.
Dylika uppfattningar kan med moderna ögon framstå som irrationella och farligt nationalistiska men det beror, tror jag, paradoxalt nog på att vi ser dem med franskbrittiska glasögon på nästippen. Det första världskriget var kanske inte fullt så meningslöst som den ytliga populärhistorien ofta gör det till. Dåtidens Tyskland kunde inte mätas med andra världskrigets Tredje riket, men det betyder inte heller att respektive sidor stod för likvärdiga samhällsideal. Den som står på demokratins och liberalismens sida bör inse detta och aldrig glömma de uppoffringar britter och fransmän tvingades till. De dog i de leriga skyttegravarna – men inte förgäves.
En var Elow Nilson, som dödades hösten 1916. För den ovan nämnde Sven Blom gick det bättre. Denne överliggare från Uppsala universitet hade sökt lyckan som (måttligt framgångsrik) författare i Paris, men förmodligen levt mer på understöd från sin far – grosshandlaren Frans Blom i Norrköping, som för övrigt varit pionjär när telefonen infördes i staden på 1880-talet. Sonen Sven överlevde kriget och på grund av en förfrysningsskada blev hans deltagande relativt kort.
Sexton svenska främlingslegioner miste emellertid sina liv och finns omnämnda på en minnestavla vid Svenska kyrkan i Paris. Ihågkomna av sitt nya fosterland som vet att minnas sina hjältar.