Ibland blir man överraskad, också positivt. Konstnärerna på Kronan skulle få flytta till tomma kontorslokaler på Hallarna, som skulle byggas om till ateljéer, medan ateljéerna på Kronan istället skulle byggas om till kontor... Ett förslag precis lika dumt som det lät och som dessutom skulle utarma den kulturella närvaron i Norrköpings centrum.
Många har protesterat. Konstnärernas intresseförening i Norrköping, naturligtvis, men också oppositionsrådet Sophia Jarl (M) med flera.
Och ibland lönar det sig verkligen att protestera. För nu blir det ingen flytt. Kommunstyrelsens ordförande Olle Vikmång (S) har räknat på kostnaderna en gång till och kommit fram till att den kommunalbyråkratiska rockaden kanske inte var så lyckad trots allt. Som det går att läsa på nt.se avbryts alltså flytten, konstnärerna får bli kvar på Kronan och lokalen ska dessutom renoveras.
Vikmång hävdar att de ekonomiska förutsättningarna förändrats. Det hade varit ännu bättre om han helt enkelt sagt att han hade fel från första början! Fast låt oss inte nu börja bråka om retoriken, utan tvärtom konstatera att Vikmång faktiskt ändrat sig och för det krävs ett besynnerlig stort mod i det politiska Sverige.
Hur ofta håller inte folkvalda fast vid beslut som vid ytterligare eftertanke visar sig olämpliga eller i vissa fall rentav idiotiska. Dessa dagar påminns vi ju till exempel om att det är 50 år sedan den berömda Almstriden i Stockholm, då en synnerligen blandad skara demonstranter lyckades stoppa nedsågningen av almarna i Kungsträdgården. Protesterna mot rivningsraseriet i huvudstaden hade växt länge men finansborgarrådet Hjalmar Mehr (S) hade lagt dövörat till. Så gick det som det gjorde och samma höst som Almstriden tvingades Mehr lämna sin post.
Det går nämligen lätt prestige i olika politiska frågor och istället för att frimodigt erkänna behovet av omprövning binder sig många för en ursprunglig lösning, oavsett ändrade förutsättningar eller opinion. En god makthavare bör naturligtvis inte böja sig enbart för påtryckningar vilka som helst, i så fall riskerar man en situation där små grupper i praktiken kan få orimligt stort inflytande. Däremot bör en god makthavare vara lyhörd, inte minst som när det i fallet Kronan uppenbarligen fanns en ganska bred opinion bakom önskemålet att konstnärerna skulle få behålla sina ateljéer.
Så blir det också. Och för det förtjänar Vikmång beröm.