Om människor saknar kunskap om något vars själva syfte ska vara att garantera insyn i myndigheters arbete är det antingen ett misslyckande eller en kuliss i syfte att dölja att det inte finns någon insyn. Här krävs ändring.
Många myndigheter, till exempel Polisen, Säpo, länsstyrelserna, Folkhälsomyndigheten, Brottsförebyggande rådet och Myndigheten för kulturanalys, har så kallade insynsråd. De myndigheter som leds av en styrelse eller nämnd, till exempel Krigsförsäkringsnämnden, saknar emellertid sådana råd.
Formellt tillsätts insynsråden av regeringen men rent praktiskt är det i många fall respektive myndighets egen chef som bestämt rådets sammansättning. De större myndigheterna har vanligtvis representanter från partierna men ofta, dock långt ifrån alltid, hittar man människor med någon form av anknytning till verksamheten. Till exempel består inte sällan länsstyrelsernas insynsråd av människor med koppling till länet.
Insynsråden ska utöva demokratisk insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd. Insynsråden har emellertid inte befogenheter att fatta några beslut alls, och det är myndighetens chef som både leder rådets arbete och bestämmer kring vad och i vilken utsträckning råden ska informeras. I den mån insynsrådens protokoll publiceras handlar det inte sällan om ”aktuella frågor” och sådant som redan avhandlats i media.
Det är svårt att se nyttan med detta. För myndigheter styrs av regleringsbrev, lagstiftning, budgetar och dialog mellan myndighet och ansvarigt departement. Tyvärr klassas anteckningar från dessa möten i stort sett alltid som arbetsmaterial, och omfattas därför inte av offentlighetsprincipen. De går alltså inte att begära ut som man kan göra med många andra dokument. Detta innebär att myndigheternas egentliga rapportering av sin verksamhet och ansvarsområde samt den egentliga myndighetsstyrningen är otroligt svårgranskad. Det är inte alls bra. Politikens kontroll över myndigheterna måste tåla bättre insyn än så här.
Insynsråden har alltså ingenting att säga till om, det är myndigheten de ska utöva insyn i som själv bestämmer vad råden ska få insyn i och ledamöternas rapportering till samhället är milt sagt sparsmakad. Samtidigt är insynen i den verkliga styrningen av myndigheterna ytterst begränsad. Välkommet vore därför att lägga ner den flock av arvoderade kafferep insynsråden förefaller utgöra, och i stället tillgängliggöra mer av dokumentationen av kontakterna mellan myndigheter och departement.