Den som inte har läst Finspångssidorna i lördagens NT (7/10) bör göra det. Anledningen är att det på de två sidorna går att skönja ett av de stora problemen som politiken nationellt behöver förhålla sig till. Det handlar om att trots stora framgångar på en del orter existerar det problem. Och det är i sig en situation som inte passar ihop med den rådande politiska berättelsen om att stark produktion garanterar samhällsservice och brett generellt utbud. Det bästa sättet att exemplifiera sprickan är att återvända till uppslaget.
Totalt finns det fyra artiklar och en krönika på lördagens Finspångssidor. Det är de tre största artiklarna och krönikan som är intressantast. Vi delar in texterna i två kategorier.
I den första kategorin, den för framgångsberättelserna, finns det en text om Gränges. I Finspång arbetar 440 personer på bolaget, som tillverkar valsat aluminium för värmeväxlare i aluminium. Magnus Carlström, SVP human resources på företaget, intervjuas om att han har vunnit ett pris för att ha ökat kännedomen om Gränges. Carlström berättar att: ”Det är rätt fantastiskt att det vi tillverkar finns i varannan bil som rullar i hela världen och en stor del av det kommer från Finspång.”
Den andra artikeln i samma kategori handlar om att Siemens i Finspång, med sina runt 2 800 anställda, ska leverera åtta gasturbiner till Oman och Iran. Det visar att det är lösningar från bland annat Östergötlands bergslag som säkrar framtidens energiförsörjning runt om i världen.
Läser vi enbart de två artiklarna om Siemens och Gränges är bilden klar – Finspång är en ort för globaliseringens vinnare. Utvecklingen har varit bra för kommunen.
Men om vi läser de två andra texterna syns en helt annan verklighet. En artikel berättar om att Finspångs skolor placerar sig sämst i länet, enligt Lärarförbundets ranking över bästa skolkommun. Det gör åter kommunens skolor till några av de sämst rankade i hela landet.
I en krönika av Jesper Forsberg behandlas sedan utvecklingen i Finspångs centrum. Han skriver om att det finns en frustration över ”butiksdöd och bristande utbud, arkitekthavererad bebyggelse, förbryllelser över trafiksituationen”. Även om Forsberg själv väljer att se positivt på utvecklingen berör han att det finns ett missnöje över tingens ordning. Han frågar sig också vad som saknas när det ondgörs över ett dött centrum. ”Skulle bärigheten i affärslivet bli bättre om man likt Kiruna flyttade kommunens centrum till exempelvis söder om Kattalakorset?”, undrar han.
Jämförelsen med Kiruna leder tanken till vad Sakine Madon skrev för några år sedan i Norran (26/8 2015): ”Hur kommer det sig att befolkningstillväxten ändå står och stampar i exempelvis Kiruna? Man skulle kunna tro att stora investeringar och krympt arbetslöshet borde ha lett till positiv befolkningsutveckling, men så enkelt är det alltså inte”.
Att det inte är enkelt visar också Finspång. Varför får orter med företag och arbetskraft som är globaliseringens vinnare inte tydlig utdelning för mödan?