Datumet är satt. Förhandlingarna är klara. Britterna folkomröstar den 23 juni om sitt lands framtid inom eller utom EU och kanske även om unionens framtid.
När förhandlingarna sent i fredags kväll var klara mellan EU och Storbritannien läste rådets ordförande Donald Tusk upp delar av ett tal premiärminister Winston Churchill höll i Zürich 1946 där han argumenterade för en kontinent som höll ihop. Ett ganska oblygt flirtande med partiföreträdarna för det parti Churchill en gång ledde och vars åsikter i dag är betydligt mer splittrade.
Premiärminister David Cameron lyckades onekligen få igenom en hel del i förhandlingarna och mycket av det som nu kommer att ge britterna en ännu större särprägel i det europeiska samarbetet är i grunden klokt. Därför kommer flera andra länder i samarbetet att eftersträva samma eller snarlika undantag och förmåner. Exempelvis har Danmark redan aviserat att man tänker använda samma indexering av barnbidrag som Storbritannien kommer att göra. Alltså att barnbidrag till barn i andra länder anpassas efter kostnadsnivå i det aktuella landet. Även Sverige kan haka på. Finansminister Magdalena Andersson (S) sa i Ekot i helgen ”Det är oklart att om det finns en sådan här möjlighet och många andra länder inför det så ska vi naturligtvis titta på om det är någonting som är väl avvägt och införa i Sverige också”.
De flesta, utanför Storbritannien, verkar anse det vara viktigt att landet finns kvar inom EU. Det finns dock en betydligt viktigare underliggande frågan som är vilket EU som ska gälla framtiden? Förenklat om det ska vara ett mer likformigt, integrerat och växande EU. Eller om det ska vara en union mellan en större grupp stater som kommer överens om vissa saker, men låter de enskilda nationerna behålla sina egna lösningar på en mängd områden. Den frågan är nästan viktigare än huruvida Brexit blir av eller inte. Men den dryftas tyvärr sällan. Utvecklingen och riktningen för EU borde vara en prioriterad fråga. Framför allt när vi ser till unionens tillväxt och högst aktuella oförmåga att driva exempelvis en enhetlig politik gällande flyktingkrisen. EU står inför en betydande utmaning, vare sig britterna är kvar eller ej, resultatet har blivit att varje land gör ungefär som det passar dem. Effekterna är en ojämn fördelning, åsidosättande av tidigare avtal och en kris som EU ser oförmögen ut att hantera. Att kritiken och osäkerheten då ökar är givet.
Storbritannien bör vara kvar i EU, men EU måste också förändras om unionen ska förtjäna att medlemsstaterna stannar kvar.