När Hamas anföll Israel för en dryg vecka sedan uppstod flera spontana demonstrationer till stöd för angreppet. Man skulle möjligen kunnat ha inbillat sig att demonstranterna inte var fullt medvetna om den terror Hamas spred, men tyvärr påvisar publiceringar på sociala medier att man inte bara var medvetna om vad som faktiskt pågick – utan också att man hyllade terrorn.
"Det är groteskt. De borde skämmas" konstaterade statsminister Ulf Kristersson och fick medhåll av andra partiledare. Visst var demonstrationerna groteska, men Hamas-vännerna skäms inte. Tvärtom har demonstrationer fortgått i många svenska städer. Ibland under täckmanteln att man protesterar för det palestinska folkets sak, men i bakgrunden finns hela tiden judehatet och på sociala medier fortgår hyllningarna av Hamas.
Hur omfattande stödet för Hamas verkligen är bland personer med palestinsk bakgrund eller andra muslimer kan förstås diskuteras, men det rör sig sannolikt om långt mer än bara ett marginalfenomen. Sydsvenskan kunde några dagar efter anfallet på Israel räkna till mycket omfattande stöd för terrorismen på sociala medier.
Det vore emellertid djupt orättvist att dra alla muslimer över en kam. Vi behöver inte gå längre än att påminna oss om alla välintegrerade svenskar med bosniakisk bakgrund. För den skull kan vi ändå inte ignorera omfattningen av demokratiskt tveksamma och våldsförhärligande attityder inom vissa muslimska grupper.
Samtidigt är det tyst på många håll i Sverige, inte minst från stora muslimska organisationer – som annars ofta var nog så högljudda under de så kallade koranbränningarna tidigare. Stiftelsen Doku, som undersöker våldsbejakande islamism, har gått igenom hemsidor och sociala medier för flera stora muslimska organisationer, liksom moskéer, men inte funnit något avståndstagande från terrorismen, eller ens beklagande över Hamas attack. När Doku tillfrågat organisationerna närmare om deras attityder till händelserna har svaren varit undvikande eller frånvarande.
Delvis kan dessa och andra fall av tystnad kanske bero på rädsla för radikaler inom de egna leden, men på det hela taget avspeglas en miljö där antisemitismen är uppenbar och empatin för civila offer minimal, också när barn drabbas. Detta är milt uttryckt oerhört beklagansvärt, fast problemet är mycket allvarligare än så. För vad vi har att göra med är i praktiken ett omfattande säkerhetshot i Sverige. När många människor inte bara vägrar ta avstånd från terrorism, utan tvärtom ofta hyllar densamma, bör detta betraktas som en fullständigt respektlös attityd gentemot grundläggande svenska värderingar och samhällsnormer.
Sympatierna för Hamas är i grunden inte annorlunda än om någon skulle hylla terroristen Rakhmat Akilov eller skratta åt offren för elfte september.