I Sverige kan man utvisas för småsaker. Exempelvis om du tjänar några kronor för lite eller har fått jobb genom okonventionella kanaler. Personer som utvisas av dylika skäl är ofta hederliga personer som gör vad de kan för att hitta ett arbete eller starta en verksamhet. De vill försörja sin familj och inte ligga samhället till last. På grund av lagar och regler, som noggranna byråkrater har att följa, har flera av dessa utvisats. Och av den enkla anledningen att de är hederliga människor är de heller inte särskilt svåra att utvisa, då de tenderar att infinna sig när det är dags att lämna landet.
Det kan tyckas petigt och i många fall helt hårresande att skötsamma personer utvisas av dessa skäl. Men det beror på lagar och bestämmelser, och sådana går att ändra. Vad som dock är svårare att förändra och är ett betydligt större problem är statens oförmåga till proportionalitet och att vara konsekvent.
Sydsvenskan rapporterade nyligen om en våldsbenägen Malmöbo som inte kan utvisas – trots att han döms för nya brott gång på gång. Han har bland annat tagit strypgrepp på en kvinna och försökt våldta henne, för vilket han dömdes till bland annat utvisning 2011. Nu har det gått sex år och han har skördat 17 nya brottsoffer och dömts för nya våldsbrott. Mannen är fortfarande kvar i landet.
Trots att den kriminelle mannen fortsätter att skörda ny offer förmår inte statsmakten att utvisa personen. Och han är inte ensam om att hålla sig undan. Den nyligen avgångna ministern Anders Ygeman (S) sade i början av 2016 att uppemot 80 000 personer kan komma att behöva utvisas från Sverige. Att det inte har verkställts är ingen hemlighet, vilket också visar på statens oförmåga att utvisa personer.
Detta är egentligen inte en fråga om migrationspolitik utan en fråga om rättvisa. Vad sänder det för signaler till de människor som söker sig till Sverige? Att det är fritt fram att vara en multikriminell våldtäktsman, men att du riskerar att utvisas illa kvickt om du försöker göra rätt för dig och tar miste på någon paragraf i skatterätten?
Det är självklart att också ”småbrott” ska beivras. Men det blir ytterst märkligt när verkligheten ser ut som exemplen ovan. Om det handlar om att resurserna inte räcker till är det hög tid att prioritera, precis som polisen tvingas göra med andra brottsutredningar. Eller prioriteras de enkla fallen för att förbättra statistiken?
Att brottsligheten skenar är inget nytt och förmodligen börjar många att vänja sig vid det. Men om polisen inte ens förmår att få personer som är dömda till utvisning att lämna landet lär inte förtroendet för rättssystemet stärkas.
Det är hög tid att Sverige visar att det ska löna sig att göra rätt.