Tillfrågad av NT 16/5 försöker kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) förklara vad Norrköpings kommun gör för att motverka våld och extremism. Eller snarare inte gör, för samtalet mynnar ut i ett antal mer eller mindre fromma förhoppningar. Framför allt framhåller Stjernkvist det interreligiösa råd med tretton församlingar från olika religioner som emellanåt möts i syfte att skapa större förståelse för varandra. Terroristbekämpning handlar det förstås inte om, fast i praktiken knappast förebyggande verksamhet heller. Hur många ”ungdomar på glid” har de interreligiösa mötena egentligen fångat upp?
Nu är det visserligen inget fel på mötena som sådana. Självklart är kommunalrådet också upprörd och orolig. Fast samtidigt ärlig med att det faktiskt finns begränsningar för vad kommunpolitiker kan uträtta.
Ett problem i sammanhanget är att kommuner, liksom en del myndigheter, lite amatörmässigt fiskar i allt för vida vatten efter potentiella våldsverkare. Också där det inte nappar. Att flera missförstånd sätter agendan gör inte arbetet lättare.
Ett missförstånd är att frågan skulle handla om religiös extremism i allmänhet. Så är det inte, frågan handlar specifikt om muslimsk extremism. Fast också det är en vag beskrivning, för de flesta muslimer sympatiserar inte med IS och andra terroriströrelser mer än vilka andra svenskar som helst.
Ofta vet olika religiösa företrädare inte heller mer än gemene man. Ordföranden i Norrköpings muslimska råd Mensur Mustafic medger till exempel i 24nt att det är Säpo som kontaktar honom när de misstänker enskilda individer om farlig radikalisering – inte tvärtom.
Imamer och andra religiösa företrädare kan spela stor roll i kampen mot denna radikalisering, men ofta är de själva föraktade av extremisterna som avfällingar. Det är inte heller nödvändigtvis så att jihadisterna rekryteras i traditionellt starkt religiösa miljöer. Det kan rentav vara tvärtom och härvidlag kan en jämförelse med sekter i kristendomens utkanter vara av intresse. Sekterna har lättare att locka proselyter i sekulära miljöer, där unga sökare med begränsade religösa kunskaper lätt kan duperas i fundamentalistisk riktning. Skillnaden är förstås att dessa sekter ofta är självdestruktiva, men sällan ägnar sig åt terrorism.
Det verkligt svåra är när jihadisternas egna familjer och vänner agerar understödstrupp åt radikaliseringen. Intervjuad i Dagens Nyheter 1/2 -15 uppger till exempel en kvinna att i hennes bekantskapskrets tyckte många att hon borde vara stolt då en av hennes söner dödats som IS-krigare i Syrien. Då duger det att tala om fullständigt misslyckad prevention.