Förskoleklassen har varit en oväntat stor framgång. Framför allt beror det nog på att detta läsår erbjuder en mjuk övergång mellan förskolan och grundskolan. Dessutom fångas exempelvis elever med invandrarbakgrund och svaga kunskaper i svenska upp på ett bra sätt.
Samtidigt ser grundskolan ut som den gör och många elever lämnar nian utan tillräckliga kunskaper i basämnena. Alltså väljer regeringen att föreslå den enklaste, men inte nödvändigtvis intelligentaste, lösningen. Att omvandla förskoleklassen till en ordinarie förstaklass och därmed göra grundskolan tioårig.
Eller något sådant, för vad reformen egentligen innebär är något otydligt. Fortfarande handlar det om en övergångsform, fast med större betoning på att lära sig svenska och matematik. Och för detta ska kommunerna till att börja med få den "generösa" summan av 194 miljoner kronor.
Fördelat på 290 kommuner inser var och en att det handlar om nålpengar. Typiskt för många makthavare i regeringsställning och i synnerhet kanske socialdemokrater, men alltså också borgerliga politiker. Man dumpar olika underfinansierade reformer till kommunerna att lösa. Kommuner som i många fall redan har stora besvär att få sina skolbudgetar att gå ihop. Vi behöver inte gå längre än Norrköping, där ytterligare skolnedläggningar nu riskeras.
Inte ens själva idén är särskilt nyttig och går emot många av de tankar som vägledde införandet av förskoleklass. Om syftet verkligen är att göra den ordinarie grundskolan tioårig på riktigt riskerar övergången mellan förskola och skola att bli mycket skarp. Detta dessutom i en åldersgrupp där skillnaderna i mognad mellan olika elever kan vara mycket stor, inte minst av ett så enkelt skäl som att barnen är födda under olika tider på året.
Om det istället mest handlar om att byta bort själva namnet förskoleklass, ja vad har man då egentligen vunnit?
Från fackligt lärarhåll hörs knappast något jubel. Sveriges Lärare påpekar behovet av vidareutbildning, medan flera skoldebattörer sågar regeringens förslag.
Ibland blir det så här när man inte riktigt vet hur man ska lösa olika problem, i synnerhet som varje regering (på goda grunder) har begränsade möjligheter att detaljstyra skolverksamheten. Samtidigt som skolan genom åren blivit en populär experimentverkstad – från både höger och vänster. När det bästa ibland är att låta skolorna sköta sig själva och ge dem den hjälp de efterfrågar istället för att hitta på reformer som i bästa fall gör liten nytta och i värsta fall riskerar att bli skadliga.