Energiförsörjning och elpriser ställer till problem på många håll just nu. Sjunkande oljepriser har till exempel slagit hårt mot såväl den ryska ekonomin, som de oljeproducerande länderna i Mellanöstern. Och den faktiska överproduktionen på el i EU har lett till sjunkande priser. Bra för konsumenterna, men problematiskt för producenter som svenska Vattenfall.
Gårdagens besked var i den meningen inte överraskande, fast för den skull inte mindre otrevligt för drabbade. Vattenfall kommer att skära ned personalstyrkan med 1 000 personer. Och skrota två svenska kärnreaktorer.
Det är Sveriges två äldsta och effektmässigt minsta reaktorer – Ringhals 1 och 2 – som Vattenfall vill avveckla i förtid. Senast 2020 ska de stängas.
I så fall en paradoxal och oväntad framgång för Miljöpartiet. De gröna gick ju till val på att avvekla (minst) två reaktorer innevarande mandatperiod.
Vattenfalls avvecklingsbeslut är fattat på rent affärsmässiga grunder. Ringhals 1 och 2 är underhållskrävande och relativt lågproducerande. En planerad nedläggning tidigareläggs bara några år.
Samtidigt baserar naturligtvis Vattenfall sin policy på sannolika politiska utfall. Det finns en politiskt tryck bakom snabbavvecklingen. En annan fråga att ställa är i vilken utsträckning regeringens politik för höjda energiskatter påverkat företagets lönsamhet. Nyligen fattade regeringen till och med beslut om höjda skatter på el producerad med solceller! Det är förstås obegripligt hur Miljöpartiet kan gå med på något sådant. Fast det påverkar definitivt förutsättningarna för lokalproducerad grön energi.
Grön är knappast Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet. Däremot är den ekonomiskt relevant. Miljöpartiet vill helst vill lägga ned verksamheten istället för att fortsätta driva eller sälja ut densamma. En ohygglig kapitalförstöring med farliga utrikespolitiska effekter, eftersom det skulle påverka tysk energiförsörjning i negativ riktning. Därmed förhoppningsvis en politik som Stefan Löfven inte allvarligt överväger, men ändå ett hot som Vattenfall måste ta med i beräkningarna. Risken är också att brunkolsverksamheten försäljs till underpris.
I dagsläget innebär avvecklingen av Ringhals 1 och 2 hur som helst inga större problem för den nationella elförsörjningen. Dock – produktionskapacitet försvinner. Man kan visserligen hävda att verksamheten är relativt olönsam, att underhållskostnaderna långsiktigt äter upp förtjänsterna. Det är en riktig slutsats, men samtidigt en långsiktigt besvärande fråga. Underhållskostnaderna kommer successivt att öka för alla svenska reaktorer, men det betyder inte att det smärtfritt går att stänga dem efterhand. När konjunkturen svänger kommer elpriserna att följa med uppåt. Då kommer kostnaderna för den aningslösa svenska energipolitiken att ge sig till känna.