En allt sämre tillgänglighet till sjukvården, höjda vårdavgifter och längre köer. Allt högre drivmedelsskatter. Löner som inte längre täcker vardagskostnaderna. Samhällsservice i form av skolor, sjukvård och postkontor som sakta men säkert försvinner från landsbygden. Superrika kan skatteplanera samtidigt som den vanliga anställde är rädd att göra fel med deklarationen. De levande stadskärnorna dör ut och försvinner till förmån för stora gallerior utanför städerna. En schizofren miljöpolitik där de tidigare uppmuntrade dieselbilarna nu straffbeskattas. Och en regering som inte förmår höra kritiken.
Det skulle kunna vara en beskrivning av dagens Sverige, men det är det inte. Det är ett urval av de saker som de gula västarna i Frankrike protesterar emot. Dels på grund av detta och dels på grund av en arrogant president verkar tålamodet vara slut hos en ansenlig del av fransmännen. En opinionsmätning påstår att hela sjuttio procent av fransmännen stödjer de gula västarna – detta trots våldet och förstörelsen som är en ofrånkomlig del vid dylika demonstrationer.
Detta borde skrämma presidenten. Emmanuel Macron ger dock i varje fall inte särskilt mycket sken av att försöka lyssna på demonstranterna, som denna gång till stor del synes bestå av vanligt folk – inte bara politiska aktivister. Visserligen har Macron gjort vissa eftergifter, men det är nog bara ett tecken på att han underskatter missnöjet mot honom som person.
Det som nu pågår i Frankrike borde vara en varning till samtliga svenska partier. Mycket av det som kritiken och ilskan i Frankrike bottnar i ser vi tydliga paralleller till i Sverige. Svenskar har visserligen inte samma tradition som fransmännen att ge sig ut på gatan och visa sitt missnöje, men de har samma förmåga att känna misstro och hopplöshet med den utveckling som framstår oundviklig.
Verkligen är inte så binär att nedläggningen av byskolan, matbutiken, vårdcentralen eller vad det än må vara, eller för den delen höjda drivmedelsskatter, gör det enkelt att rycka upp rötterna och flytta in till storstaden. För det första gör bostadssituationen det svårt att flytta till större städer. För det andra – vilket är mycket mer betydelsefullt – har en stor del av svenskarna sitt liv, sin gemenskap och tillvaro utanför storstadens myller.
Detta kompliceras ytterligare av att partierna tappar medlemmar och att delaktigheten i den politiska vardagen blir en uppgift för allt färre. Vanligt folk saknar antingen intresse eller tid att engagera sig, eller för den delen prioriterar annat. Resultatet blir att många av förklarliga skäl känner sig distanserade och överkörda, drabbade av en verklighet de inte kan vara med och påverka.
Sveriges gator och torg lär inte fyllas av demonstranter, men makthavarna gör klokt i att tidigt lyssna på kritiken och försöka agera därefter. Till slut rinner bägaren över.