När Linköpings universitet nyligen summerade höstens ansökningar till utbildningarna som ges vid Campus Norrköping stod det klar att färre än tidigare vill bli förskollärare (NT 4/8). Runt samma tid presenterade utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) att regeringen föreslår skolplikt redan från förskoleklass.
Utspelet är ett av få livstecken från Miljöpartiet den sista tiden. Partiets företrädare har närmast gått under jord efter skandalen på Transportstyrelsen. Troligen vill partiet inte associeras med skandalen. Det är en förståelig strategi och ett tillfälle för regeringspartierna att för en gångs skull byta roller, vanligtvis brukar Miljöpartiet stå för skandalerna.
Men tillbaks till förslaget om skolplikt från sex års ålder, som nu tas till Lagrådet. Det är ett förslag som låter handlingskraftigt. Tal om skolplikt passar när statsminister Stefan Löfven (S) gärna predikar olika variationer av ”gör din plikt, kräv din rätt”, något som regeringen inte följer särskilt noga annars.
Gustav Fridolin framställer utökad skolplikt som en jämlikhetsfråga: ”Alla barn ska få en bra start in i skolan” (NT 4/8). Vem kan vara emot det? Samtidigt sitter den här jämlikheten mest i putsen. Kvaliteten i den dagliga undervisningen blir inte bättre av att kvantiteten skoltid ökar.
Om det finns ett jämlikhetsglapp mellan olika skolor minskar det inte för att tiden i skolan görs längre. Och hur blir den ansträngda personalsituationen och svårigheten att locka studenter till bland annat förskollärarprogrammet i Norrköping bättre av en åtgärd som ökar behovet av personal?
Samtidigt skulle skolplikten från förskolan inte omfatta särskilt många fler barn än de som redan går. Enbart runt två procent av sexåringarna deltar i dag inte i någon form av skolverksamhet. Det motsvarar ungefär 2 000 barn per år.
En förkrossande majoritet av alla barn går redan i förskolan. Trots det framställs ökad närvaro i förskolan som en stor lösning på problem i svensk skolan. Det går inte ihop och det pekar på att det är en dålig idé att tvinga iväg barn till skolan som mår bäst av att vara hemma ytterligare ett år.
Visserligen skulle nog arbetet i förskolan kunna utvecklas en del om alla barn gick där. Men för att utveckla det fullt ut krävs ytterligare steg utöver de föreslagna och att förskolan görs till en del av grundskolan. Men det vill inte den rödgröna regeringen. Det gör förslaget från Fridolin till en politisk skenmanöver som rör sig runt det verkliga problemet – kvaliteten.
Det är med skolår som med skor, det spelar inte någon roll hur många du får om de inte är bra.