Ärkeprovokatören Rasmus Paludan döms till fyra månaders fängelse för hets mot folkgrupp och förolämpning. Det är en precis lika kontroversiell dom som om han frikänts och sista ordet är dessutom inte sagt. Domen kommer säkert att överklagas till hovrätten och kanske hela vägen till högsta domstolen, för densamma kan bli prejudicerande.
Väl att lägga märke till döms Paludan alltså inte för att ha eldat upp Koranen. Inte i sig. Istället ses eldandet som en del av en större helhet, där han – enligt tingsrätten – inte ägnat sig åt någon islamkritisk "diskussion" utan att hans uttalande bara gick ut på att "smäda och kränka muslimer" (som folkgrupp), enligt chefsrådman Nicklas Söderberg.
Nu blir vissa glada och andra förbannade. Vissa kommer att tolka domen som att det nu i praktiken är förbjudet att bränna heliga skrifter (åtminstone Koranen) och att kritik mot islam över huvud taget inte får framföras.
Det är i så fall olyckligt, eftersom detta inte är vad som sägs i domen. Risken är förstås att exempelvis radikala muslimer får ett tolkningsföreträde i samhällsdebatten och att de som på goda, dåliga eller vilka grunder som helst vill framföra religionskritik (generell eller specifik) inte vågar göra det.
Sannolikt kommer det också att framföras krav på lagändringar. Antingen att det exempelvis uttryckligen ska bli förbjudet att bränna heliga skrifter offentligt, eller att lagen ska liberaliseras så att aktioner motsvarande Paludans ska bli lagliga.
Fast det lär inte bli varken det ena eller andra. Våra makthavare kommer, nästan oavsett politisk färg, att fly frågan – men samtidigt i tysthet välkomna densamma. För även om domen alltså inte handlar om Koranbrännande som sådan, kommer nog inte många att våga sig på det konststycket framdeles. Och med tanke på den kalabalik som detta "svenska" eldande skapat – både nationellt och internationellt – vill alla slippa hela problemet.
Riktigt så enkelt lär det visserligen inte gå, i synnerhet kanske inte om domen överklagas och hovrätten eventuellt fattar ett annat beslut. Fast det finns samtidigt anledning för oss alla att inte kvälja dom och istället se de positiva effekterna av en lagom stram kriminalpolitik. Mycket fokus har legat på mer eller mindre teoretiska rättighetsdiskussioner, långt mindre på samhällsstörningar och -disharmonier. Paludans dom påvisar om inte annat att behovet av lagskärpningar på just detta område är litet.
Det innebär inte heller någon upprättelse för de våldsverkare som i Norrköping, Linköping och andra städer löpte amok under de så kallade påskupploppen. Dylik brottslighet bör bestraffas hårdare och, i förekommande fall, bör det också bli enklare att utvisa kriminella.