Det lutar sig mot att det inte blir en borgerlig regering i år, trots allt. Riksdagsledamoten Helena Lindahl (C), den olydiga centerpartisten som röstade nej till Stefan Löfven som statsminister i januari 2019, har valt sida. Hon kommer i kommande omröstningar att följa partilinjen. Därmed förlorade Ulf Kristersson en viktig röst som han behövde för att säkra sin position som statsminister.
I en intervju med Svenska Dagbladet (29/6) berättar Lindahl att det inte var ett enkelt val. Hur hon satt hemma i Gumbodahamn, Västerbotten, och pendlade mellan ja och nej. Hur hon efter diskussioner med lokala partikamrater tog det svåra beslutet att prioritera de för den svenska landsbygden viktiga punkter i januariavtalet – skogspolitiken, strandskyddet, att det ska gå att leva i Norrlands inland. Hon poängterar långsiktigheten, att föra en politik som successivt minskar Socialdemokraternas inflytande i hennes hemtrakter.
Ett enkelt val var det däremot för landsbygdsminister Jennie Nilsson (S). I går avgick hon från sin post som statsråd – med omedelbar verkan – för att rädda Löfven i kommande statsministeromröstningar. Hon fyller därmed den tomma stolen efter frånvarande Sara Heikkinen Breitholtz (S).
Nilssons agerande är, till att börja med, konstitutionellt tveksamt. Enligt ett tidigare betänkande från Konstitutionsutskottet kan statsråd endast lämna övergångsregeringar efter att den suttit en längre period. Det är en beskrivning som delas av riksdagsförvaltningen.
Dessutom är det något som skaver rent principiellt.
Statsråd och riksdagsledamöter fyller bägge viktiga funktioner i den demokratiska apparaten. Däremot är en ministers enskilda ansvar mycket större. Att Nilsson lämnar sin position vind för våg tyder på att hon inte tar sitt förtroendeuppdrag på särskilt stort allvar. Att rädda sitt partis skinn ses som viktigare än att ödmjukt tjäna det svenska folket.
Stefan Löfven kommenterade avgångsbeskedet på Facebook med att Nilsson ”visar ett föredömligt ansvarstagande som förtjänar respekt”. Uttalandet säger dessvärre en hel del om den socialdemokratiska partikulturen som Jennie Nilsson är en produkt av. Att hålla varandra om ryggen, även om det innebär att strunta i ansvaret gentemot sina egna medborgare, är så pass normaliserat att få numera höjer på ögonbrynen.
Två viktiga profiler inom landsbygdspolitiken. Två vitt skilda moraliska val. Den ena valde sakfrågorna. Den andra prioriterade makten framför allt.