Soldater och poliser har ett tydligt uppdrag att försvara vårt samhälle. Ändå ifrågasätts och kritiseras de mer än någon annan yrkeskategori, ironiskt nog av samma allmänhet som de har en plikt att skydda.
Det vilar en atmosfär av instinktiv misstro gentemot uniformerad personal över den svenska nyhetsrapporteringen. Att en polis drar sitt tjänstevapen tenderar att skapa fler rubriker och mer omfattande diskussioner än själva anledningen till att det över huvud taget behövde ske.
Reaktionen har blivit reflexmässig. Folk stormar i sociala medier så fort det kommer fram bilder, filmklipp eller ögonvittnesskildringar av gripanden utan att ta reda på bakgrunden eller beakta källkritik. Det kollektiva medvetanden verkar utgå ifrån att uniformerad personal alltid har större skuld än de civila de ingripit mot.
Inte ens förment objektiva public service är immuna. I P4 Stockholms nyhetsinslag från den 23 maj om upploppen i Tensta beskrivs hur kriminella ungdomsgäng dragit igång dem som en reaktion på omfattande och, får man förmoda, lyckade polisinsatser i området. Rubriken är ”stora polisinsatser orsak till nattens upplopp” och liknande formuleringar återkommer i texten. Budskapet blir att polisen bär skulden för skadegörelsen och våldet.
Oavsett om det är medvetet eller omedvetet missvisande så bör vi kunna förvänta oss mer av en skattefinansierad nyhetskälla. Att insinuera att polisens arbete skulle vara orsaken till upploppen är absurt. Polisens arbete är snarare det som kan förhindra att de upprepas.
Det har till och med blivit bekvämt att plocka politiska poäng genom omdömeslös kritik av de instanser som garanterar själva den svenska demokratins fortlevnad. När brigadgeneral Urban Mohlin, chef för Försvarsmaktens specialförband Särskilda operationsgruppen, i en intervju med Dagens Nyheter berättade att svenska operatörer dödat några dussin motståndare i strid passade riksdagspolitiker från både Vänsterpartiet och Miljöpartiet på att uttala sig generaliserande och kritiskt om svenska förband. När den första upprördheten lagt sig kom det fram att dessa inte hade gjort något fel. Tvärtom, omdömet i världen är att svenska soldater sköter sig professionellt och pålitligt.
Det är hög tid att vi själva börjar se det andra värdesätter hos våra kvinnor och män i uniform. När fyra svenska poliser på semester i New York genomförde ett hyllat ingripande under ett bråk i en tunnelbanevagn var de internationella rubrikerna först extatiska, därefter förvånade över den bristande entusiasmen från polisernas eget hemland.
Kanske är vår misstänksamhet mot uniformen ett tecken på att vi lever i ett så pass stabilt samhälle att vi inte längre förstår kopplingen mellan den och vår egen trygghet. Likväl är det ett problem.
Välgrundad och saklig kritik mot polisiära och militära instanser drunknar i en strid ström av fördomar och vargrop. Framför allt misstänkliggörs de kvinnor och män som viger sitt yrkesliv åt att tjäna Sverige. Vi behöver komma till insikt om den avgörande roll som polis och militär faktiskt spelar i vårt samhälle.
Dags att återupprätta uniformen som en statussymbol snarare än en varningsflagga.