Till sist stod de där och kramades på podiet, de fem partiföreträdare från Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Gladast var energiminister Ibrahim Baylan som kunde rapporterar till statsministern att man fått ännu en blocköverskridande uppgörelse på plats. En klassisk svensk kompromiss kallade Baylan den energiuppgörelse regeringen presenterade med tre av Allians-partierna i fredags eftermiddag.
Effektskatten på kärnkraft tas bort under två år, med start 2017. Fastighetsskatten på vattenkraftverk sänks. Kärnkraften räddas därmed och vattenkraften får ett andrum. Samtidigt ska staten fortfarande ha sitt och energisektorn är en kassako för statskassan. Man flyttar skatten från företagen direkt till hushållen när man tar bort effektskatten och höjer energiskatten. Miljöpartiet och Centerpartiet fick tyvärr med fortsatt subventionering av olönsam el även efter 2020 och det dessutom i ett läge när det råder såväl överproduktion som extremt låga priser. Men som alltid i politiken är det omfattande kohandel bakom kulisserna. Således var det knappast förvånande att de respektive partiföreträdarna talade om helt olika delar av uppgörelsen under sin stund vid mikrofonen.
Kanske är detta precis vad som behövdes? Allt sedan 1970-talet har energifrågan splittrat politiken. En misslyckad och luddig folkomröstning från 1980 vars resultat så klart aldrig genomfördes och en ständig närvarande och inkorrekt rädsla för "atomkraft" har förpestat den energipolitiska debatten i decennier.
Fast kanske inte ändå? Det är inte utan att man förundras över hur mycket "politik" som det pressas in i energipolitiken. Den som försöker uttyda sin elräkning får en försmak på alla skatter, regleringar och lagar som ligger bakom kabeln in i huset. Den som lyfter på det energipolitiska locket möts av ett än mer omfattande gytter av byråkrati, specialskatter och allmänt krångel. Energimarknaden är genomreglerad, överpolitiserad och svårbegriplig. Vi ska minnas att många av de problem som nu påstås bli lösta i högsta grad är politiskt skapade.
Det bästa vore sannolikt om politikerna tog ett kliv bakåt, lät konsumenter och producenter avgöra vilka energislag och produktionsmetoder som skulle tillåtas vara kvar. Det lär förvisso aldrig hända och den uppgörelse som manglades fram på övertid och nu är presenterad är kanske det bästa vi kan hoppas på. Att den är brett förankrad och därmed bör hålla även vid regeringsskifte 2018 och framåt är gott. Att Vänsterpartiet och framför allt Liberalerna står utanför överenskommelsen är beklagligt. Stabilitet och förutsägbarhet är det som ständigt efterfrågas av energibolagen. Det har man nu fått en liten men välbehövlig dos av.