Att mark- och miljödomstolen skickar över frågan om vindkraftparken Långgrund direkt till regeringen, utan sedvanlig behandling, är i sig anmärkningsvärt. Man skulle kunna tolka det som att domstolen helst vill slippa denna heta potatis, även om man också framför rimliga argument för tillvägagångssättet.
Nu är det förmodligen många, både bland allmänheten och inom de berörda kommunernas politiska ledningar, som oroar sig. Om vi alla tar ett djupt andetag förstår vi dock varför regeringen rimligtvis måste säga nej till Långgrund.
Det som talar för parken är förstås att densamma kommer att producera stora mängder relativt miljövänlig energi, därtill att produktionen förväntas bli förhållandevis jämn – eftersom den ligger till havs. Motargumenten är däremot så mycket tyngre.
Först och främst säger Försvarsmakten nej. Det borde räcka, för nu har vi tack och lov övergivit den fördärvliga attityden att försvaret skulle vara ett särintresse bland många. Vår försvarsförmåga är tvärtom ett av våra grundläggande nationella intressen och med de senaste årens farliga utveckling i Europa är det självklart att ta största möjliga hänsyn till Försvarsmaktens invändningar.
Även bortsett detta talar det mesta emellertid mot Långgrund. Det finns en stor folklig oro, samtidigt som alla berörda kommuner (utom den minst berörda, Söderköping) klokt nog säger nej. Det är i sig också tillräckligt för att regeringen att göra detsamma, för vad skulle hända om ministären Kristersson skulle säga ja?
Man skulle då köra över det kommunala självstyret och skapa ett farligt prejudikat. Ingen skulle längre veta vad ett kommunalt nej skulle vara värt. Mängder av nya ansökningar om vindkraftparker skulle hamna hos regeringen.
Låt oss anta att det hela också skulle få stor betydelse för vilka partier som skulle få vilka röster i nästa riksdagsval.
Fast det finns faktiskt, till synes lite paradoxalt, också produktionsskäl till att säga nej. Trots den uppenbara energibristen går nämligen vindkraften så dåligt att vissa företag till och med riskerar gå i konkurs. Detta beror förstås på den inneboende motsättning vilken vindkraften som energikälla skapar. Blåser det kraftigt kan många producera mycket och vinsten blir liten. Och när det blåser lite (och vindkraften verkligen behövs), ja då står kraftverken stilla.
Det finns alltså mycket starka skäl för regeringen att inte bara säga nej till Långgrund utan dessutom göra det snarast.