Mellankrigstidens främste politiske domptör hette Carl Gustaf Ekman, partiledare för Frisinnade folkpartiet och vanligtvis bara kallad CG. Under 20- och tidigt 30-tal var han själv statsminister två gånger och lyckades samtidigt spränga tre andra ministärer av olika färg. Många avskydde ”riksvågmästaren” Ekman, men alla var samtidigt beroende av honom i rollen som kungamakare. CG kunde samarbeta med i stort sett vem som helst. ”Den som behärskar mitten behärskar spelet” konstaterade han själv, samtidigt som snabba sidbyten både möjliggjorde sakpolitiska framgångar och fungerade som smörjmedel under det parlamentariskt röriga 20-talet.
I dag är det Annie Lööf som behärskar mitten. Eller rättare sagt, hon hade kunnat göra det om hon haft förstånd nog att verkligen utnyttja positionen som riksvågmästare.
Till skillnad från CG Ekman, som såg möjligheter där andra bara såg problem, är konsten att säga nej emellertid det enda Lööf är riktigt bra på. När hon i går kastade in handsken efter en veckas sonderingar, gav hon naturligtvis alla andra skulden, åtminstone moderater och socialdemokrater. Det lurar ingen.
I Expressen konstaterar expertkommentatorn KG Bergström att ”Lööf har målat in sig i ett hörn och låst så många dörrar att hon inte kommer någon vart”, men också att sonderingsrundan varit klargörande då ”det var nödvändigt att skjuta det här projektet i sank eftersom Liberalerna och Centern hänger upp hela sin strategi på det”.
Lööf kan välja att stödja Ulf Kristersson eller Stefan Löfven som statsminister, hon kan välja att själv ingå i nästa regering eller inte. Förhandlingsutrymmet är ju egentligen optimalt, om det inte vore för att Lööf istället säger nej. Men Löfven kommer aldrig att stödja någon annan än sig själv som statsminister. Huruvida Kristersson teoretiskt skulle tänka sig att lägga ned sina röster till förmån för en eventuell mittenregering är av underordnat intresse eftersom inte bara de rödgröna partierna (möjligtvis undantaget Miljöpartiet) utan också Sverigedemokraterna kommer att rösta nej.
I realiteten har Lööf, liksom tidigare, tre val: Kristersson, Löfven eller extra val. En del talar faktiskt för Löfven, då hon under gårdagens presskonferens plötsligen talade om det ”mandat” som hennes eget parti gett henne. Enligt detta har hon inte möjlighet att släppa fram en socialdemokratisk regering, men man kan spekulera över huruvida Lööf i själva verket nu vill ha den egna partiledningens uppdrag för att trots allt göra detta. Fegt, naturligtvis, att hon i så fall inte byter åsikt själv.
Under alla omständigheter finns det knappast skäl att sondera sönder svenska folkets politikerförtroende mer än nödvändigt. Nu krävs istället nya voteringar om statsministerposten i riksdagen. Först i tur att prövas står rimligtvis Löfven.