Så var han då äntligen vald – Sveriges nye statsminister Ulf Kristersson. Vänsterprotesterna och de oblyga försöken att locka lealösa liberaler att rösta nej i riksdagen hjälpte inte.
För just nu tycks delar av debatten – åtminstone såsom den förs till vänster – mest handla om oförmåga att acceptera svenska folkets val. Det är inte utan att man påminns om den gamla kulturministern med mera Marita Ulvskog (S), som efter riksdagsvalet 1976 oblygt talade om en "statskupp".
Därför ska vi inte heller låta lura oss av de uppmaningar från vänster om tolerans och samarbete, som emellanåt kolporteras. Dessa förhoppningar tycks bara gälla i ena riktningen. Det är uppenbart att vänsteroppositionen – till vilket Centerpartiet numera också kan räknas – inte alls är intresserad av någon dialog.
Delar av protesterna kan samtidigt tillräknas kategorin vänsterliberalt poserande. För visst kritiseras just Johan Pehrson från inte bara renodlat vänsterhåll, utan i viss mån också från de egna leden. Må vara, men hur ideologiskt rättrogna är då dessa posörer när det verkligen gäller?
Ingen från Liberalerna lade ner sin röst, ingen röstade ens blankt till Kristersson under måndagen. För när det verkligen gäller insåg alla att det skulle varit förödande för det egna partiets trovärdighet, liksom sannolikt den egna politiska framtiden. Att L över huvud taget sitter kvar i riksdagen får framför allt tillskrivas allmänborgerliga stödröster. Som naturligtvis förutsätter att Liberalerna också förblir ett borgerligt parti. Samtidigt som vi kan konstatera att Pehrson tog över ett parti som höll på att åka ur riksdagen, men som nu sitter i regeringen och där kan utöva större inflytande över svensk politik än på många år.
Även om Kristersson självfallet måste vara mottaglig för konstruktiv kritik, bör vår nye statsminister inte ha några illusioner. Det handlar inte ens om samarbetet med Sverigedemokraterna. Vänsterhatet mot Moderaterna har mycket äldre rötter än så. Kristersson bör därför vara vänligt överseende med också grova påhopp, men inte ta åt sig utan stolt verkställa den högerpolitik han gått till val på. Svenska folket har gett Kristersson mandat att förändra Sverige i en bättre riktning. Det är allt som har betydelse.