Åter gör sig mullornas iranska diktatur sig till känna, denna gång i Danmark där Irans säkerhetsjänst misstänks för mordplaner på iranska oppositionella i exil. Händelserna är en påminnelse om att Iran är ett hot mot oss européer och inte bara på grund av statens kärnvapenplaner. Detta är en regim som inte respekterar internationella spelregler.
Och ändå är det ett hot som både är tydligt och agerar någorlunda rationellt. Ett hot som emanerar från en teokratisk villolära, som ursprungligen var starkt missionerande men i praktiken blivit allt mer nationalistisk och dessutom bygger på en konstitutionell diktatur i en paradoxalt nog modern stat. Kort sagt ett hot som på sätt och vis påminner om det sovjetiska och som genom sin relativa tydlighet går att hantera.
Andra muslimska stater mördar emellertid också ”avfällingar” i andra länder. Det saudiska mordet på den oppositionelle journalisten Jamal Kashoggi är groteskt och till synes överraskande, för Saudiarabiens de facto diktator – prins Mohammed bin Salman – har på andra sätt framstått som en reformator. Men bara till synes, ty först och främst är prinsen en maktspelare och despot, i en korrupt och författningslös monarki där makt avgörs av sedvanor, klanlojalitet och nävrätt. Kanske borde vi rentav skriva ”monarki” inom citationstecken, för som exempelvis Jan Guillou påpekade redan för tio år sedan handlar det egentligen om en banditklan som genom (o)lyckliga omständigheter tog makten på 30-talet.
Regimen är wahhabitisk, det vill säga avläggare till den extremistiska religionstolkning som Muhammad ibn Abd al Wahhab grundade på 1700-talet och regimen ägnar sig åt att sprida den stränga wahhabismen i andra länder – även bland muslimsk befolkning i exempelvis Europa. Snarare än att propagera för jihadism utgör missionen ändå en ideologisk grund för densamma. Framför allt uppmuntras islamistisk väckelse bland muslimska ungdomar, inte sällan med en aggressiv udd riktad mot det omgivande västerländska majoritetssamhället. Agerandet är ofta subtilt men bygger också på infiltration och budskapet om ”rätt” islam sprids lätt genom moskéer som direkt eller indirekt finansieras med saudiska oljepengar.
Situationen kompliceras av att Saudiarabien är en av Mellanösterns viktigaste aktörer, ofta i rollen som motvikt till ovan nämnda Iran. Dessutom är vi bedrövligt beroende av den saudiska oljan. Om man så vill är straffet för våra synder att oljemiljarderna möjliggjort islamistisk väckelse i vår egen del av världen! Wahhabismen bör alltså ses som den fara den är, samtidigt som det krävs botgöring – att minska vårt oljeberoende.