I morgon möts Europeiska rådet, det vill säga EU:s tyngsta beslutande organ. 27 stats- och regeringschefer ska försöka förhandla fram en långtidsbudget. Och kommer förmodligen att misslyckas. Förhoppningsvis kommer vi åtminstone en bit på väg mot en kompromisslösning.
För Stefan Löfven väntar emellertid inte bara besvärliga förhandlingar i Bryssel, utan också på hemmaplan. Till exempel påpekar Jonas Sjöstedt att det finns en utskottsmajoritet i riksdagen (de fyra oppositionspartierna), vilken klart och tydligt motsätter sig varje ökning av budgeten för Sverige. Strikt tolkat skulle det innebära att regeringen i praktiken inte har något förhandlingsmandat över huvud taget.
Sjöstedt kan tänka sig att Sverige lägger in sitt veto i den händelse EU:s medlemsländer likväl lyckas ena sig om en kompromiss som innebär en kanske aldrig så liten budgetökning för svensk räkning. För att förstå hur dumt han (och eventuellt andra företrädare för oppositionen) agerar, behöver vi emellertid inte gå längre än till Nederländerna.
I skrivande stund är det fortfarande oklart huruvida det holländska parlamentets underhus kommer att ratificera EU:s nya frihandelsavtal med Kanada. Även om underhuset till sist skulle rösta ja, finns risk för att senaten röstar nej. I värsta fall kan hela frihandelsavtalet falla.
För oss i det frihandelsvänliga Sverige är det lika dåliga som irriterande och till synes överraskande nyheter. Premiärminister Marc Rutte är ju liberal, men ett av koalitionspartierna i regeringen har en mer protektionistisk agenda och därtill har Socialdemokraterna av närmast populistiska skäl svängt i kritisk riktning under sin nuvarande roll som oppositionsparti. Framför allt reagerar nog många på hur holländare gör utrikespolitik av inrikesskäl, det som Gösta Bohman var först med att kalla utrikes inrikespolitik på 70-talet.
Dessutom är ju en förutsättning för fungerande internationella förhandlingar att inte enskilda aktörer tar sig rätten att överpröva vad man gemensamt kommit överens om. Men just det riskerar vi själva att göra oss skyldiga till om riksdagsmajoriteten försöker köra över ministären Löfven i budgetfrågan. Ett seriösare alternativ är då att rikta ett misstroendevotum mot regeringen, men även en ny (rimligtvis moderatledd) ministär måste också den kunna samla en riksdagsmajoritet bakom sig för att kunna genomföra samma förhandlingar som Löfven i så fall misslyckats med.