De senaste dagarnas solidaritet med flyktingarna från främst Syrien är imponerande. Över hela kontinenten har parollen ”Refugees Welcome” fått symbolisera denna vilja och i går hölls en större manifestation i Stockholm på temat. Synd bara att solidariteten inte sträckte sig till oppositionsledaren Anna Kinberg Batra, som inte fick tala trots att statsminister Stefan Löfven fick det.
Arrangören Grön ungdom motiverade visserligen detta ställningstagande med att inga partiledare fick tala som sådana och att Löfven uppträdde i rollen som statsminister, fast symboliken blev ändå inte den bästa.
Dylika händelser fråntar emellertid inte enskilda människor den stolthet de kan känna över viljan att ställa upp i kris. Många gör det – hjälporganisationerna har fullt upp med gåvor i form av både pengar och exempelvis kläder.
Det är imponerande. Fast på sätt och vis också oroande. För vad händer på längre sikt?
Det är ofta vid naturkatastrofer och andra dramatiska skeenden som många enskilda bidragsgivare aktiveras. Det kan faktiskt vara problematiskt i sig. Den mest akuta hjälpen brukar fördelas via stater (som har de logistiska resurserna) och att annat bistånd kan komma för sent. Det har till exempel inträffat att mathjälp först anlänt när den akuta krisen redan blåst över och sedan slagit mot de lokala böndernas produktion.
Dels är bakgrunden till flyktingvågorna flerfaldiga och dels är det en situation som i varierande utsträckning kommer att vara för överskådlig tid. Det mest trängande behovet är att lösa den syriska flyktingkrisen, fast i grund och botten kommer också den att bestå så länge kriget varar.
Storbritanniens premiärminister David Cameron har (med rätta) kritiserats för såväl den njugga brittiska inställningen till att ta emot syriska flyktingar som oviljan till en gemensam europeisk migrationspolitik inom EU. Men nu föreslår han flyganfall mot Islamiska staten – långsiktigt av större betydelse än aldrig en så välkomnande politik i Tyskland och Sverige! Ändå bara en droppe i havet i relation till de militära insatser som verkligen skulle behövas.
Europa behöver en migrationspolitik som på en och samma gång är generös, någorlunda rättvis och långsiktigt hållbar – såväl ekonomiskt och politiskt. Det gäller förstås än mer de länder som man kan misstänka också framdeles kommer att att ta emot lejonparten av flyktingvågen, däribland Sverige.
Historien påvisar att även den största givarentusiasm brukar dämpas när krisen trots uppoffringar fortgår, likaså kvarstår förstås alla integrationsproblem i Sverige och andra länder. Som Bengt Westerberg en gång påpekade krävs det både hjärta och hjärna i politiken. Går inte flyktingkrisens utmaningar att hantera på ett klokt sätt riskerar vi en rekyl med sannolika partipolitiska konsekvenser.