Miljöpartiets valberedning lyssnade bara med ett halvt öra på språkrörens uppmaning den där presskonferensen för någon vecka sedan när Åsa Romson och Gustav Fridolin ställde sina platser till förfogande men skickade med en önskan om att bli omvalda. Istället för att föreslå omval av duon, valde man att sparka Åsa Romson och ersätta henne med biståndsminister Isabella Lövin. Romson meddelade senare att hon lämnar regeringen.
Romson offrades alltså i förhoppningen att partiet nu ska kunna vända blad efter alla kriser och katastrofer som dragit ner partiet och förtroendet i bottenträsket. I de blindas rike hävdas att den enögde är kung och det är en förklaring till Fridolins fortsatta karriär som språkrör. I botten av förtroendeskalan för svenska rikspolitiker finns nämligen Romson och något ynka pinnhål ovanför hänger Fridolin som därmed har ett (marginellt) större förtroende såväl bland väljare som internt.
Det här handlar såklart inte om att Åsa Romson är en medioker miljöminister som målar sin pråm med giftig bottenfärg och köper fuldiesel, eller att partiet i regeringen har tvingats till eftergifter som fräter på den grönröda själen. Urkällan till gårdagens besked är partiledningens genomusla hantering av Kaplan-affären och den interna varböld som avslöjades och dagligen pyser ut över väljarna. Usel mediehantering, huvudlösa uttalande till journalister, en kader av partiföreträdare med dubiös demokratisk uppfattning och två språkrör i toppen som likt papegojor uttalar stöd till allt och alla under alla förutsättningar.
Att Fridolin klarar sig är anmärkningsvärt. Det var Fridolin som valde Mehmet Kaplan. Det vara båda språkrören som försvarade honom men det var Fridolin som "inte förstod" att kvinnor blev upprörda över att MP hade en partiledningskandidat som vägrade skaka hand med kvinnor. Är det för partiets havererade krishantering som Romson får gå vore det smakfullt om hon fick sällskap på vandringen.
Inom kort kommer det sannolikt att hävdas att Romson fick utstå en hårdare granskning för att hon var kvinna. Det är strunt. Miljöministern har gång på gång satt sig själv i klaveret via huvudlösa uttalande, rekryteringar och en politik som går på tvärs med vad partiet lovade i valrörelsen (vilket Romson och Fridolin dessutom uppmärksammade i en av de märkligaste debattartiklarna som någonsin publicerats i DN). Eventuella genus- och feministfrågor bör dessutom hanteras av Miljöpartiets valberedning som tagit beslutet att sparka Romson och ge Fridolin fortsatt förtroende. Men det är kanske en speciell form av miljöpartistisk feminism.
Miljöpartiet har kongress i Karlstad kommande helg. Den som tror att det blir starten på ett lugn för Miljöpartiet får betecknas som naiv.