Rubriken på TT:s meddelande lyder "MP skyddar sig mot extremism". Dock handlar det inte om att Miljöpartiet buffat upp säkerheten inför någon konferens eller möte utan om hur partiet ska skydda sig internt mot "infiltration" och "otillbörlig påverkan". Problemet är alltså inte att någon extremist vill Miljöpartiet illa, problemet är att de vill vara med i partiet.
När den nyvalda partisekreteraren Amanda Lind säger att delar av processen varit i gång "en längre tid" och att en del av arbetet "accelererats efter vårens händelser" är det intressanta ordval. Med "händelser" menas såklart raden av avslöjande där företrädare för Miljöpartieter avslöjades som misogyna extremister, islamister och allmänt odemokratiska. Bostadsminister Mehmet Kaplans middag med turkiska fascister var toppen på isberget. Under fanns och finns företrädare som vägrar skaka hand med kvinnliga reportrar, företrädare som vill införa könsapartheid på offentliga badhus, personer som hyllar den terrorstämplade islamistiska organisationen Muslimska Brödraskapet och så vidare. Alla goda och förtroendevalda miljöpartister som sällan eller aldrig fick en kritisk fråga om sin demokratiska mognad innan Kaplan fastnade på bild med extremisterna.
Målet nu är att säkerställa "att vi som parti har fungerande rutiner" om dylika situationer skulle uppstå. Partisekreterare Lind påpekar dock att "partiet hittills inte sett tecken på att vara utsatta". Intressant resonemang. Man påbörjar ett arbete med att skaffa rutiner för något som man inte säger sig ha sett förekomsten av! Samtidigt som det på sistone skrivits spaltkilometer om hur en mängd företrädare för MP har en diskutabel demokratisyn.
Sannolikt håller väljarkåren inte med partisekreterare Lind fullt ut. Miljöpartiet har varit och är delvis fortfarande en tummelplats för allehanda extrema åsikter. Allt från chemtrailskonspiratoriker till illa dold islamism verkar ha gott svängrum i partiet.
I sammanhanget ska vi såklart minnas att det är ett regeringsparti vi talar om. Inte något obskyrt litet extremparti på ytterkanten, utan ena halvan av den koalition som förväntas lotsa Sverige framåt. Ett parti som innevarande mandatperiod gör sin regeringsdebut. Att man halvvägs in i regeringsperioden inser att statsråd, partiledningskandidater och en mängd folkvalda har åsikter som är uppenbart svårförenliga med svensk demokratisk (och jämställdhetspolitisk) tradition och Miljöpartiets partiprogram är såklart både pinsamt och beklämmande.
Att Miljöpartiet låtit extremismens ogräs frodas är skandalöst, liksom medias usla bevakning av partiet. Partisekreterarens bortförklaringar lurar ingen. Miljöpartiet har uppenbara interna problem och därmed är det även ett problem för regeringen och landet.