Tretton skjutningar, sexton skadade och fem dödade är summeringen av gängkriget i Göteborg fram till dags dato. Polisen bedömer att samtliga fall är gängrelaterade. Jämfört med 2013, då 56 skjutningar genomfördes, är det faktiskt mindre, men under det året dödades åtta personer varav fem antas vara gängrelaterade. Något färre skjutningar, men redan lika många dödsfall i år, är den bittra slutsatsen.
Sveriges Radio genomför en granskning av kriminella gäng i Göteborg, landets för stunden hårdast drabbade stad av denna våldsspiral. Tidigare var det Malmö och Stockholm som innehade den föga åtråvärda förstaplatsen. Även Norrköping har sina dystra erfarenheter av skjutningar på öppen gata.
Utöver den tragiska statistiken och beskedet att våldet eskalerar och brutaliseras framgår i rapporteringen att många av dem som är offer och gärningsmän i dag var föremål för samhällets insatser långt tidigare. Sociala myndigheter, polis och skola har i många fall haft betydande kontakt med de flesta av de 36 personer som granskats i inslagen. Det har gått fel i hemmen, det har gått fel i skolan och det har gått fel på gatan när de första stegen tagits mot ett liv i kriminalitet. Ett liv som i många fall slutar i tragedi. Ena dagen offer, andra dagen gärningsman, förlorare alla dagar.
Att gängmedlemmar redan i unga år har problem hemma, i skolan och med rättvisan är inget nytt. Däremot är det ganska talande att en del av dem som nu medverkar i brutala dåd redan som 15-åringar dömdes för småbrott.
Slutsatsen blir tyvärr att systemet inte fungerar, och då ska vi dessutom ha i minnet att det knappast saknats resurser för att motverka utanförskap och sociala problem. Samhället satsar betydande resurser på att bryta den negativa utvecklingen.
En företrädare för socialtjänsten i den hårt drabbade stadsdelen Biskopsgården uttalar sig i SR:s granskning: ”Vi har mycket personal som jobbar med att skapa en relation och försöker ge hopp och alternativ, men vi kan inte göra det åt dig, du måste vilja vara med.”
Ansvaret ligger också hos den enskilde. Samtidigt uppger en del att de är förvånade att ”struliga” tonåringar snabbt blir tungt kriminella aktörer.
Situationen i Göteborg och annorstädes är ett misslyckande på flera plan. Offer, anhöriga och gärningsmän betalar dyrt för utvecklingen. De insatser som görs fungerar inte. Tonåringar som döms för småbrott har ofta en redan gedigen brottskarriär bakom sig. Samhällets markeringar och påföljder har ingen avskräckande verkan.
Mer personal och mer resurser till insatser hjälper kanske enstaka, men det räcker uppenbarligen inte. Kanske måste samhällets första insatser vara skarpare, kanske måste polisens arbete vara dito. Säkert är att vi inte längre lurar någon med det system vi har.