För tjugo år sedan användes 2,3 procent av Sveriges BNP för att finansiera vårt militära försvar. Alliansfria och ”neutrala” i en föränderlig omvärld var filosofin att Sverige skulle värna sitt territorium själva. Nivån på försvarsmakten var så omfattande att signalen till omvärlden var tydlig. Det skulle kosta mer än det smakade att vara en militär motståndare till Sverige. Totalförsvaret var en realitet under det kalla kriget.
Läget i dag är som bekant något annorlunda. Ett antal försvarsbeslut senare är vi nere på 1,2 procent av BNP som används till försvaret och vi kan, enligt ÖB:s berömda uttalande, försvara Sverige på en punkt under en (1) vecka. Ett uttalande som skakade om försvarsdebatten och på flera sätt även medborgarna.
Var det allt försvar vi kunde prestera för de miljarder skattekronor som faktiskt satsas? Frågan och debatten har eskalerat i samma takt som den ryska aggressiviteten i närområdet.
Invasionen av Georgien och Ukraina har i grunden ritat om den säkerhetspolitiska kartan. Tröskeln för rysk våldsanvändning är till synes obefintlig.
Regeringen och riksdag är i begrepp att under våren förhandla fram ett nytt försvarsbeslut. Samtal pågår mellan regeringen och Alliansen samtidigt som dragkampen mellan departementen under regeringen är i full gång. Alla statsråd och ministrar vill givetvis att finansdepartementetoch minister Magdalena Andersson (S) skall lyssna extra mycket på just dem.
Försvarsmakten har tidigare meddelat att det krävs fyra miljarder kronor extra för att nå upp till redan fattade försvarsbeslut. Samt ytterligare 15 miljarder för fler Gripen, en ubåt till, nytt robotsystem, rekrytering och fler övningar. Gällande de fyra extra miljarderna, för att nå upp till det riskdagen redan beställt, är motbudet från finansdepartementet motsvarande 500 miljoner kronor årligen under aktuell fyraårsperiod. Försvarsmakten erbjuds således en åttondel av det man begär för att uppfylla det politikerna redan beslutat och beställt. Pinsamt är bara förordet.
Även om siffrorna för stunden kanske ska ses som bud i en pågående förhandling, beslut kommer till sommaren, är det nästan oförskämt lågt. Lek med tanken att en privatperson skulle göra likadant i mataffären. Fylla korgen med varor för en tusenlapp och sen vägra betala mer än ett par hundra kronor i kassan. Hur mycket skulle man få med sig hem med den fiskala inställningen?
Det anständiga vore att erkänna den underfinansiering av försvaret som skett, där har Alliansen också en skuld. Skjut sedan till tillräckligt med resurser för att nivån på det man redan beslutat och kommit överens om kan uppfyllas och börja därefter i rask takt återuppbyggnaden av det svenska försvaret. Utifrån givet läge är detta en absolut nödvändighet och det borde även Statsminister Stefan Löfven inse.