Det går bra för Linköpings flygplats, som det gick att läsa på nyhetsplats i NT 2/12. Från blygsamma förhållanden på 90-talet har flygplatsen i dag växt till Östergötlands dominant, med nästan 170 000 passagerare.
Meningen ovan känns förvisso svårsmält i Norrköping, för vid sekelskiftet var det tvärtom jämfört med i dag. Då dominerade Kungsängen, med 120 000 passagerare.
I dag finns det inte ens reguljärflyg på flygplatsen.
Ytterligare en faktor gör såväl konkurrensen som samarbetet mellan Norrköping och Linköping låghalt. Nämligen Saab, vars symbiotiska förhållande till kommunen inte ska underskattas. Den relationen kommer att kvarstå under överskådlig, men är ur regional synvinkel också betydelsefull. Flygplansindustrin i Linköping är viktig också här i Norrköping.
Det gör inte Kungsängen irrelevant, tvärtom är det fortsatt viktigt att Norrköping behåller sin flygplats. Fast medan andra regionala småflygplatser samarbetar och uppnår mer eller mindre goda resultat, går åren i Norrköping utan att något särskilt händer. Målsättningen om reguljär trafik har inte uppfyllts och det återstår att se hur den nuvarande ordföranden i flygplatsbolaget Göran Färm (S) lyckas i sitt värv. Förutsättningarna är inte de bästa.
Framgång föder framgång, men motgång föder motgång. Givet satsningarna på logistikcentrum borde Kungsängen vara klippt och skuren som en viktig transportflygplats. Men vilka bolag vågar engagera sig i en verksamhet, vars framtid är osäker? Det är svårt att klara det utan utan det andra, varför behovet av fungerande reguljärflyg kvarstår.
Dagens situation är dubbelt otillfredsställande, men illustrerar samtidigt den svaga politiska viljan. Förlustbolaget får visserligen fortsatt förtroende år efter år, men utan att kommunen för den skull vågar sig på större finansiella satsningar i syfte att öka Kungsängens attraktivitet. Inte för att ens stora investeringar är någon garanti om framgång, men dagens situation lutar samtidigt allt mer åt sotdöden. Förr eller senare kommer dagen då flygplatsens framtid måste ifrågasättas, då den ekonomiskt inte längre kan försvaras.
Förhoppningarna ställs till nedläggningen av Bromma, vilket påstås skapa möjligheter i Stockholms närhet. Rätt, fast också fel. Dels därför att nedläggningen långt ifrån är självklar. Dels därför att inget säger att just Norrköping kommer att hålla sig framme när kakan i så fall ska fördelas. Själva attityden – att hoppas på att något eventuellt händer och sedan nästan automatiskt utgå från att det då kommer att gå att bra – är i det närmaste ett recept för nederlag.