Under söndagskvällen fick utrikesminister Margot Wallström (S) nobben att tala inför Arabförbundet, i samband med dess möte i Kairo under gårdagen. En ovanlig ära förbyttes under förnedrande former till ett oväntat och inte helt lättbegripligt nederlag för Wallström.
Det var Saudiarabien som hade invändningar mot Wallströms uppträdande, på grund av svensk kritik mot britande mänskliga rättigheter i just Saudiarabien. Fast något riktigt bra svar fick aldrig Wallström på plats.
Händelsen är oavsett verklig anledning ett svidande nederlag för ministären Löfvens utrikespolitik. Först så erkände Sverige staten Palestina – trots att Palestina egentligen inte uppfyller suveränitetskraven och trots att vi därmed gjord oss ovänner med regionens enda demokrati, Israel. Den praktiska betydelsen av det svenska erkännandet var snarast negativ, eftersom våra möjligheter att agera förhandlare minskade. Fast så handlade erkännandet förmodligen främst om att skapa goodwill i arabvärlden inför Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd (och på köpet vinna inrikespolitiska sympatier på vänsterkanten).
Vad gäller mänskliga rättigheter har den svenska kritiken mot Saudiarabien knappast varit hårdare (eller mjukare) än tidigare, möjligtvis bara förtstärkt av att den ovanligt trista situationen för saudiska kvinnor brukar uppmärksammas lite extra 8 mars. Då är det lättare att se saudiernas agerande som en – låt vara missriktad – påtryckning i frågan om förnyelse av det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien, i synnerhet som Riyadh lär vara irriterat över den offentliga svenska debatten i frågan. Fast osvuret är bäst. Saudiarabien är i grund och botten en korrupt despoti, med en vedervärdig syn på kvinnor. Det kan ha varit tillräckligt för att vifta bort Wallström som en irriterande fluga i Kairo.
Tyvärr är Saudiarabien samtidigt en viktig aktör i regionen, inte minst i kampen mot Islamiska staten. Alla som bekämpar Islamiska staten förtjänar ett erkännande – fast i det saudiska fallet kan man tveka. Det är samma wahhabitiska islamism som proklameras i saudiska moskéer som sprids med saudiskt kapital i Europa och som utgör Islamiska statens ideologiska grundfundament.
Hur som helst är det saudiska uppträdandet utomordentligt arrogant och uttryck för en bristande respekt gentemot svensk utrikespolitik. Ministären Löfven måste svara på lämpligt sätt om vi inte ska framstå som svaga och irrelevanta. Det bör vägas in i Saudiavtalets eventuella framtid.
Stefan Löfven själv är på väg till Kiev, för möten med företrädare för det Sverigevänliga Ukraina. Inte jämförbart förstås, men medan det är viktigt att vårda relationen till grannländer som Ukraina finns det åtminstone inte anledning att fjäska för diktaturer i Mellanöstern. I synnerhet inte om det bara handlar om att göra sig populär för något långsiktigt så förhållandevis oväsentligt som en plats i FN:s säkerhetsråd. En kandidatur som inte ens Wallström längre tror att Saudiarabien kommer att stödja.