Scenerna vid öppningen till tågtunneln i Calais, betraktad genom tidningarnas kameror och skribenter, påminner mer om en dystopisk film än grå verklighet. Desperata migranter gör nattliga försök att forcera stängsel och storma tunneln för att ta sig till England i hopp om en bättre tillvaro. I tisdags dog en ung man i försöket.
Scenerna vid de flesta vallokaler, däribland valet till Europaparlamentet förra året, har på sistone även de varit mörka. Nationalistiska populistpartier av olika kaliber har i praktiken givits monopol på invandringsfrågan i en tid då konstruktivitet är nödvändig. Nu rider de på en popularitetsvåg som till hälften drivs av främlingsfientlighet och till hälften av motstånd mot ”etablissemanget”.
En huvudmåltavla inom detta etablissemang är EU. Dess flyktingpolitik, definierad av Dublinförordningen, är i praktiken ett fiasko. Flyktingar ska registreras i det första EU-land på vars mark de sätter sin fot och får sedan endast söka asyl där. Medelhavsländerna och Balkanmedlemmarna i sydost (som av geografiska skäl skulle ta emot många fler enligt Dublinförordningen) slussar dem dock diskret vidare.
I verkligheten är det istället geografiskt avlägsna Sverige som tar emot flest flyktingar per capita. I absoluta tal tar Tyskland emot flest. Finland tar däremot endast emot några hundra asylsökande per månad. Även om invandring i grunden är något positivt – och välbehövligt i samhällen med stadigt sjunkande nativitetstal – är våra välfärdsstater inte utformade att ta emot hur många som helst.
Det är dock inget många vill kännas vid, särskilt inte ovannämnda nationalistiska partier för vilka ”folkhemmet” eller motsvarande ofta är ett retoriskt huvudverktyg. Istället ropas det efter ett solidariskt flyktingmottagande baserat på EU-ländernas folkmängd, något som endast EU självt kan tvinga fram.
Detta placerar unionen i en rävsax. Fortsätter den som i dag, att inte agera, blir den måltavla för allt argare angrepp från populistpartierna: ”EU agerar inte för att ta tag i flyktingsituationen. Varför ska vi vara med i så fall?”.
Men om unionen istället försöker ta tag i situationen, blir den måltavla för precis lika arga angrepp från precis samma partier. Är man emot etablissemanget, och etablissemanget bestämmer sig för att tillskansa sig ännu en bit av ländernas självbestämmanderätt, då blir det öppet mål för anklagelser om smygande överstatlighet: ”Titta nu, de försöker till och med bestämma över vår flyktingpolitik!”.
Är det ens möjligt att ta sig ur en sådan rävsax? Det enda säkra är att det blir svårare ju längre unionen försöker blunda för situationen. EU måste välja politik och sedan hålla sig till beslutet.