Sällan har ett lagförslag sågats så hårt av Lagrådet som den så kallade gymnasieamnestin. Lagrådet konstaterade att ”gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Principen att handläggningstid ska avgöra utfall bryter mot likabehandlingsprincipen. De som fått avslag och redan återvänt omfattas inte – medan de som (olagligt) inte åkt hem får stanna! Huruvida de som stannar verkligen kommer att studera på motsvarande gymnasienivå kommer inte att kontrolleras, då det räcker att personen har ”för avsikt” att studera. Lagen omfattar vidare personer med oklar identitet, liksom ålder och om alla de upp till 9 000 personer som omfattas verkligen försöker studera finns inga avsatta ekonomiska resurser för detta.
Sist och slutligen säger lagen inget om de som eventuellt hoppar av sin utbildning. Däremot måste alla efter fullgjord utbildning skaffa sig sysselsättning. Annars utvisas de i vilket fall som helst!
Man kan tycka att lagförslaget är precis så hopplöst utformat som Lagrådet funnit. Eller av någon anledning tycka tvärtom. Men Annie Lööf tar priset när hon först håller med om Lagrådets kritik, men därefter ändå bestämmer sig för att ställa sig bakom lagen. Lööf påstår sig göra det av humanitära skäl, fast det är i så fall en missriktad välvilja. Och en rent godtycklig rättsuppfattning i migrationsfrågor.
I praktiken omfattar lagen främst unga afghanska män, som i praktiken härmed anses ha större skyddsbehov än exempelvis irakiska yezidier eller ateister från Bangladesh. Man kan vänta på frågan också. Om vissa grupper av någon anledning anses ha mer rätt att stanna än andra, kan man också tänka sig politiska krafter som tycker att vissa grupper har mindre rätt att få stanna. Det ena godtycket är inte juridiskt rimligare än det andra.
Frågan är emellertid höggradigt politiserad, med opinionsmässigt framgångsrika påtryckningar till förmån för en särskild grupp och ett miljöparti som vill reparera sin status som flyktingvänligt. Lööf hoppade av svårbegripliga skäl på tåget och ser sig nu tvingad att leva upp till rollen som en något knepig liberalismens banérförare.
Lagens verkningar återstår för nästa ministär att hantera. Besvärande för Ulf Kristersson redan under valrörelsen, fast paradoxalt nog också besvärande för Stefan Löfven (som i hemlighet kanske hoppades på ett Centernej). Hans taktiska försök att framstå som invandringspolitiskt lite tuffare blir nu bara patetiska – för det är hans regering som lagt fram lagförslaget.
Framför allt är händelseutvecklingen besvärande för Lööf själv. Håller alla centerpartister verkligen med henne? Och hur ska man förklara att hon framhåller vikten av att Alliansen samlar sig, samtidigt som hon genom sitt agerande gör precis tvärtom?