Nyåret låg fortfarande i vaggan när Sverige ställdes inför sin första utmaning som lika nyckläckt ordförande i FN:s säkerhetsråd. Attentatet i Istanbul kort efter tolvslaget har i skrivande stund kostat 39 människor livet (varav många utländska turister) när minst en terrorist öppnade eld på en nattklubb. Enligt uppgift ska gärningsmannen – som lyckades fly fältet – varit klädd som jultomte.
Vem eller vilka som ligger bakom det lika blodiga som bisarra dådet är i skrivande stund oklart, även om misstankarna går i islamistisk riktning. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan brukar nästan programmatiskt skylla alla våldshandlingar på de så kallade gülenisterna, men har denna gång valt en något mer dämpad ton.
Om och i så fall på vilket sätt just nyårsdagens turkiska terroristdåd hamnar på säkerhetsrådets bord i FN återstår att se. Den så kallade världsorganisationen tycks spela en allt mindre roll i Mellanöstern, där den senaste vapenvilan i Syrien framförhandlats helt utan FN:s inflytande. Med tanke på hur misslyckade organisationens tidigare fredstrevare varit är det möjligen inte så mycket att sakna.
Terrorismen torde däremot förbli den svåraste frågan att hantera för det svenska ordförandeskapet. Därtill en fråga där vi förefaller dåligt förbereda. Inte bara ger regeringen ofta uttryck för en något naiv attityd i förhållande till terrorism, därtill är det annat utrikesminister Margot Wallström (S) hoppas driva i säkerhetsrådet. Eller var annat, ska kanske tilläggas – ty förutsättningar för ökad internationell jämställdhet och stärkt folkrätt hamnar på de fromma förhoppningarnas konto.
Med tanke på hur frispråkig Wallström är, riskerar hon dock att bli sin egen värsta fiende. I dagens storpolitiska oro gäller det att hålla tungan rätt i mun och utnyttja de diplomatiska öppningar som finns, även om dylik tyst diplomati inte ger samma utrymme för retoriska solonummer. Fast hon, liksom naturligtvis hennes chef Stefan Löfven, har först och främst kanske anledning att inte göra ett allt för stort avtryck i historien över huvud taget. Jämte ordförandeskapet i FN – och medlemskapet i säkerhetsrådet över huvud taget – måste ministären Löfven nämligen se efter Sveriges intressen. Nog så besvärligt med en tillträdande trumpen amerikansk president i väst, ett halvt handlingsförlamat EU i söder och en fortsatt offensiv rysk politik i öster.
Och så finns det alltså terrorismen. Där också Sverige är hotat, även om många helst inet vill erkänna det.