Vissa har stirrat terrorismen i vitögat mer än andra. Bokstavligen. Till exempel chefsåklagare Hans Ihrman på riksenheten för säkerhetsmål. Det var Ihrman som väckte åtalet mot Rakhmat Akilov. Ett visserligen till synes enkelt fall, givet att Akilovs terrorism var uppenbar för de flesta. Han hade för övrigt erkänt sina brott som ett terrordåd.
Till sist dömdes han också för detta, men som rättsexperten Sven-Erik Alhem konstaterade vid rättegångens inledning: terroristbrottet var faktiskt inte självklart. Mord, javisst, men terrorism? Lagtexten var oklar.
Händelsen illustrerar hur svensk lagstiftning släpar efter. Fallet Akilov var solklart – inte minst för den allmänna rättsuppfattningen. Ändå var de juridiskt sakkunniga tveksamma till huruvida bevisningen skulle räcka till dom för terroristbrott.
Ihrman konstaterar nu själv (SR 9/10) att den svenska lagstiftningen i allmänhet skapar problem i umgänget med andra europeiska stater. Det som självklart renderar hårda straff i andra länder, behöver inte nödvändigtvis ens vara straffbart i Sverige.
I Storbritannien är det (givetvis!) kriminellt att tillhöra en förbjuden terroristorganisation, i Danmark är det förbjudet att främja terrorism och i Belgien förbjudet att delta i aktiviteter organiserade av en terroriströrelse – även i de fall det inte nödvändigtvis handlar om terrorverksamhet i sig. I samtliga fall har Sverige en betydligt svagare lagstiftning.
Detta skadar samarbetet med andra länder och påvisar behovet av bättre rättslig samordning i Europa. Fast framför allt skadar vi oss själva.
Sverige har emellanåt kritiserats för en slapp invandringspolitik, som möjliggör för terrorister att under täckmantel söka sig hit. Relativt många unga ”svenska” jihadister har under alla omständigheter sökt sig till Islamiska staten. Vissa är kvar och andra har dödats, men många har också kunnat återvända med liten risk att lagföras.
Polis och andra myndigheter ligger naturligtvis inte på latsidan, men de hindras av en otillräcklig lagstiftning. Detta gör Sverige till en, låt vara måttligt bekväm, fristad för terrorister. Våra folkvalda från höger till vänster har emellanåt utlovat hårdare lagstiftning, men hittills har relativt lite verkställts. Det är inte något vackert slutbetyg för ministären Löfven, även om man kan misstänka destruktivt inflytande från Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan.
Därtill utgör Sverige fortfarande en fristad för rättsflummiga uppfattningar, som att straff ändå inte gör någon nytta etcetera. Väl att lägga märke till uppfattningar inom delar av det så kallade etablissemanget, inte bland folk i gemen.
Under alla omständigheter behöver straffen skärpas och det snabbt. Det finns ett stort behov av en ny och handlingsberedd regering.