Under den pågående flyktingkrisen har många påpekat behovet av att alla kommuner tar emot flyktingar och helst också i ungefärlig proportion till befolkningsmängd. Det är möjligt att symbolvärdet fyller en funktion för att skapa intryck av rättvisa – fast det handlar mest om just symbolik och inte realitet. Skulle de 20 kommuner som tar emot minst antal flyktingar höja sitt mottagande till att motsvara genomsnittet, skulle det ändå bara handla om ungefär 2 500 personer (Ivar Arpi i SvD 4/6).
Att småkommuner som Danderyd och Vellinge skulle kunna lösa mottagningsbördan är bara trams, en praktisk fint i debatten som praktiskt nog dessutom tycks slå åt höger. Det är lika illa som att kraven på ett jämnare mottagande i Östergötland skulle läggas på Vadstena, Mjölby och Söderköping. Som det gick att läsa på nyhetsplats i NT 18/9 är Söderköping en riktig värsting – kommunen borde ta emot dubbelt så många nya nyanlända!
I absoluta tal skulle denna fördubbling (räknat på årets första sex månader) handla om arton personer...
Söderköping och andra småkommuner får gärna dra ett litet större strå till stacken, men de stora volymerna måste förstås hanteras av de stora kommunerna. Härvidlag råder emellertid inte heller någon jämlikhet.
På nationell nivå handlar det framför allt om ett fördubblat mottagande i Stockholm. I Östergötland krävs faktiskt än mer av Linköping. Från 160 nyanlända till 379.
Från politiskt håll hänvisas till en besvärlig bostadssituation. Tja, det skulle man nog kunna säga i Norrköping också (som statistiskt sett faktiskt borde ta emot färre, inte fler, nyanlända).
Det är varken möjligt eller önskvärt att tillämpa någon millimeterrättvisa. Likaså kan det finnas skäl att i vissa fall väga in andra faktorer än folkmängd när flyktingarna ska fördelas. Men det får inte bli för många parametrar och för många undantag. I så fall kommer alla till sist att se sig som förfördelade.
Dessutom, i dessa tider när många ledande politiker deltar i eller sympatiserar med olika flyktingmanifestationer (linköpingspolitikerna är knappast annorlunda) är det nödvändigt att gå från ord till handling. Det duger inte att i ena stunden uttrycka solidaritet och i nästa hoppas att ”någon” annan ska lösa frågorna.