Har du någon gång kommit hem efter en lång arbetsdag, satt dig ner i soffan med en skål ostbågar och tänkt: vad kan den bulgariska filmindustrin erbjuda mig ikväll?
Inte? Det är knappast konstigt. Våra strömningstjänster domineras av anglosaxiskt innehåll. USA och Storbritannien är två av världens största filmproducenter och har därmed resurserna att producera högkvalitativ underhållning. De flesta av oss har inget problem med det – vi vill ju ha så bra TV som möjligt.
Nu vill EU ändra på saken.
I kölvattnet av Brexit har Bryssel inlett en process för att minska mängden brittisk film och tv på strömningstjänster som Netflix och Amazon. Anledningen? Mängden brittiska produktioner ses som ”oproportionerliga” och således ett hot mot Europas kulturella mångfald (The Guardian 21/6).
Tvisten handlar om huruvida brittiska verk efter EU-utträdet ska fortsatt kallas ”europeiska”. Enligt EU:s audiovisuella medietjänstedirektiv måste minst 30 procent av alla filmer och serier på strömningstjänster tillgängliga i Europa var producerade inom unionens gränser. Syftet är att främja kulturell mångfald européer emellan.
Ty så lyder skrifterna – om ett ting existerar på Guds jord finns även ett EU-direktiv som reglerar det. Netflix-utbudet är givetvis inget undantag.
Skulle EU:s initiativ träda i kraft är det ett hårt slag mot den brittiska filmindustrin. Tittarsuccéer som Downton Abbey och The Crown har kunnat bli verklighet just på grund av så kallade pre-sales av internationella rättigheter. Europa är en viktig marknad för Storbritannien.
På ett sätt går det att förstå EU. Det är svårt att distribuera film på vår kontinent. Detta i sin tur beror på svaga strukturer för transnationell produktion. Kommer finansieringen från nationella aktörer, då kommer filmen troligtvis främst att spelas för nationell publik.
Samtidigt var Storbritannien inte heller en stor filmnation för några decennier sedan. Att industrin kunnat växa så pass kraftigt beror till stor del på de skattelättnader som infördes 2006 av dåvarande premiärminister Gordon Brown. Syftat var att locka över Hollywood till landet. Producenter erbjuds sedermera skatterabatter på 25 procent ifall de spenderar minst 10 procent av sin budget i Storbritannien.
Med andra ord – det går att göra annorlunda. Att medlemsstaterna tar egna initiativ för att bredda konsumentbasen kan i slutändan ofta löna sig. Kreativa människor med lust att skapa finns det dessutom alltid gott om.
En dag kanske resten av Europa kommer ikapp britterna. Tills dess vore det klokast ifall EU lät bli att detaljstyra vår fredagsunderhållning.