”Vi är för frihandel men det ska ske på konkurrensmässiga grunder”. Citatet kommer från Bo-Erik Pers, vd på branschorganisationen Jernkontoret som organiserar svenska företag i stålbranschen. Bakgrunden är att EU planerar att ge Kina status som marknadsekonomi och därmed också ta bort de tullar som i dag finns mot den kinesiska marknaden. Normalt sett är borttagandet av tullar och handelshinder något som är synnerligen eftersträvansvärt och bra för alla inblandade. Fri handel och fri konkurrens leder till mer handel och mer tillväxt och därmed välfärd.
Gällande Kina är det tyvärr inte så enkelt och det är den oron som Jernkontoret ventilerar. Kina är nämligen ingen fri marknad. Landets tillväxtsiffror och ekonomiska utveckling är synnerligen imponerande (dock med brasklappen att undret skett på bekostnad av såväl människor som miljö). Den kinesiska ekonomin kan i bästa fall beskrivas som statskontrollerad och dikterad kapitalism (vilket borde vara en omöjlighet). Minns hur hela världens börser fick frossa nyligen när det visade sig att det fanns betydande mängder luft i de resultat som redovisades. En viss berättigad misstro finns således.
Märkligt nog har inte den svenska stålindustrin inte regeringen på sin sida. När den brittiska motsvarigheten till Jernkontoret kallade till möte med EU i frågan deltog bland annat näringsminister Mikael Damberg (S). Damberg konstaterar att Kina sannolikt blir fullvärdig medlem i världshandelsorganisationen WTO i december 2016 och då kan de andra länderna inte behandla dem på något annat sätt. ”En marknad utan tullar gynnar svensk industri” säger Damberg till Sveriges Radio. Att regeringen är för frihandel och nedrivna handelshinder är utmärkt. Framför allt med tanke på de pågående frihandelsförhandlingarna om TTIP-avstalet som EU har med USA. Samtidigt är det viss skillnad på demokratiska marknadsekonomier där företag tillåt bli såväl framgångsrika som gå under. I Kina råder inte dessa fundamentala förutsättningar. Här styr kommunistpartiet såväl över människor som företag.
Det finns skäl att lyssna på Jernkontoret och Bo-Erik Pers farhågor om osund och statssubventionerad konkurrens. Samtidigt är regeringens principiella hållning till frihandel värd att ta på allvar. Den rimliga lösningen är givetvis att öka pressen på Kina såväl gällande demokratiska som företagsmässiga reformer. Skall KINA vara fullvärdig medlem i WTO krävs också att landet lämnar det statliga företagsstyrningen bakom sig. Krav som sannolikt är svåra att realisera, men samtidigt viktiga. Svensk stålindustri må vara världsledande på många områden, men marginalerna är små och statligt finansierad prisdumpning är svårt att skydda sig mot.