Internerna, eller kanske snarare vissa interner, är missnöjda och vill bland annat ha mer ost och ägg. Det låter visserligen inte som några orimliga krav, fast det är inte precis bara vatten och bröd som serveras på anstalten. Som för alla andra tvingas fängelserna hantera ökade matpriser, men kosten är väl avvägd enligt den tallriksmodell alla elever känner igen.
Fångarnas missnöje beror på att många anser sig få för lite protein, eftersom de tränar mycket. I själva verket kan man då fråga sig om de inte tränar för mycket!
Åtminstone överdriven styrketräning har länge varit ett problem på många anstalter, en del av den förhärskande machokulturen. Det finns ingen anledning att gå avarter till mötes, i synnerhet som fysiskt starka interner faktiskt kan vara ett säkerhetsproblem för personalen.
Det är naturligtvis trist att inte få välja mat och dryck efter egen smak, men detta är i grund och botten en del av straffet – precis som andra inskränkningar av den personliga friheten. I sammanhanget finns det inte heller något sådant som "strejk" innanför murarna. Internerna har helt arbetsvägrat, vilket bör leda till disciplinära åtgärder. Man kan nämligen inte strejka mot effekterna av egen brottslighet.
Av denna anledning bör man absolut inte heller gå arbetsvägrare till mötes. Alla har rätt att framföra sina egna åsikter, liksom protestera mot rådande förhållanden. Men inte bryta mot gemensamma regler och försöka tvinga igenom sin vilja. Ej heller har anstaltsledningen någon skyldighet att uppfylla några önskemål.
Fast skulle man ändå inte kunna begära lite kraftigare måltider på anstalterna? Måhända, men i så fall finns det många andra grupper som bör gå före. Det gäller skolbarn och äldre med hemtjänst eller på äldreboenden. Det kan gälla sjukhusens patienter och numera åter dessutom värnpliktiga.
Det finns många skäl att bedöma förhållanden på fängelserna, i synnerhet måste riskerna vid överbeläggningar tas på allvar. Det är dock svårt att tro att maten på Skänningeanstalten skulle vara sämre än någon annanstans.