Knappt har protokollet från kongressen justerats färdigt innan den nya språkrörsduon Isabella Lövin och Gustav Fridolin går fram med skyffeljärnet i den miljöpartistiska rabatten. Under tisdagskvällen framkom att riksdagsledamöterna Carl Schlyter och Valter Mutt blir av med sina positioner som talespersoner i utskotten. Samtidigt väljer Annika Lillemets och Jabar Amin att lämna sina uppdrag. Alla tycks dock ha valt att sitta kvar på sina riksdagsmandat (en fast månadslön vill ju ingen vara utan).
Bakgrunden är givetvis det obstruerande som kvartetten stått för i riksdagsgruppen på senare tid med omröstningen om värdlandsavtalet med Nato som politiskt crescendo. De fyra hotade att rösta med Vänsterpartiets förslag på att skjuta upp avtalet ett helt år. Helst skulle de vilja skrota allt samarbete med Nato och ibland tycks delar av partiet gärna vilja lägga ner hela försvarsmakten. Oavsett vilket blev det för mycket för den nyvalda partiledningen som tog fram stora partipiskan i tisdags och utrensningen i den miljöpartistiska undervegitationen var ett faktum.
Samtidigt uppkommer frågan vad som blir kvar av Miljöpartiet? Partiet som växt ur freds-, miljö, och alternativrörelsen. Där alla åsikter får ventileras, det finns plats för allt (oavsett hur tokigt det är) och alla? Jabar Amin gick under gårdagen till hårt angrepp på Fridolin: "Hade det varit en arbetsplats så hade skyddsombudsmannen stängt det för länge sedan" sa Amin till Ekot och syftar på arbetsmiljön inom den miljöpartistiska riksdagsgruppen. Vidare hävdas att det nu råder en "repressiv modell" och en "lydnadskultur" inom partiet som började för två år sedan.
En del hävdar att det som nu sker faller tillbaka på den normala spänningen i udda partier i allmänhet och Miljöpartiet i synnerhet. Kampen mellan realister och fundamentalister ("realos" och "fundis" med förlaga i det tyska gröna partiet). Det stämmer säkert, men i dagens svenska ekvation finns även en ny grupp utöver fundamentalisterna och realisterna, nämligen karriäristerna. Miljöpartiet må vara världens minsta regeringsparti, men de är faktiskt just det. Vill Miljöpartiet vara trovärdiga mot de partier de ingår avtal med krävs partidisciplin. Vill de kunna få del av vad som serveras ur köttgrytorna, både nu och i framtiden, krävs att man är pålitlig och trovärdig. Statsminister Stefan Löfven må hålla replängds avstånd till Miljöpartiets inre liv, men kräver högst troligt att Fridolin och Lövin har ordning på trupperna i riksdagen.
Just intåget av karriäristerna ger troligen regeringen en del andrum. I längden kan det mycket väl leda till att Miljöpartiet tappar såväl själ som politisk kompass. Inträdet i regeringen var partiets största seger, det kan också vara början till dess undergång.