Som det går att läsa på nt.se är intervjuade sjuksköterskor på Universitetssjukhuset i Linköping oroliga – både för sig själva och sina patienter. Många snabbutbildas till arbetsuppgifter de är ovana vid. Dessutom finns en oro för materielbrist i form av skyddsutrustning.
Det är rimligtvis inte annorlunda på Vrinnevisjukhuset eller många andra sjukhus i Sverige. I Stockholm har man redan lättat på vissa regler för exempelvis kläder i vården. Beror det på att man funnit de gamla bestämmelserna överdrivna? Eller anpassar man reglerna efter materielbristen?
Det senare vore utomordentligt allvarligt. Våra frontsköterskors säkerhet får inte under några omständigheter riskeras!
Frontsköterskor? Ja, för det är i praktiken vad det är frågan om. Sjuksköterskor och annan vårdpersonal tvingas verka i en miljö som snarare påminner om krig än fred. Inte bara är arbetssituationen svår i sig, dessutom utsätter de sig själva för stora risker. Det handlar om både fysiska och psykiska påfrestningar, som i värsta fall riskerar att bli extrema.
Det är i sjukhusen fronten återfinns, där arbetar de som ska skydda oss alla. Det minsta alla vi andra kan göra är att efter förmåga hjälpa sjukvårdspersonalen. Om det finns tecken på att regionerna har svårigheter att hantera situationen, bör regeringen skyndsamt ta befälet i kriget mot coronaviruset.