Nej, ett Europaval är inte ett riksdagsval. Likt slaven på triumfvagnen kan det därför vara på sin plats att påpeka både Miljöpartiets och Vänsterpartiets politiska dödlighet. Som i riksdagsvalet 2022, då De gröna fick 5,1 procent. Mindre än hälften jämfört med Europavalet tre år tidigare.
Med det sagt kan förstås söndagens segrar ändå påverka den politiska agendan. Framgång föder framgång.
Samtidigt som motgång lika lätt föder motgång. Sverigedemokraterna tappade över två procentenheter och landade på 13,2 procent. I sig är det inte något dåligt resultat, även om det förstås svider i det politiska skinnet att förlora platsen som tredje största parti till MP. Alla partier upplever med- och motgångar.
Alla, utom just SD.
Jo, partiet har faktiskt backat i vissa kommunalval tidigare. Men aldrig tidigare på nationell nivå. Inte sedan Sverigedemokraterna bildades på 80-talet.
I sig är det en anmärkningsvärd framgångssaga – men också något som nu skapar problem. För hur kommer SD att hantera nederlaget, som ju faktiskt påvisar att man politiskt är lika dödliga som vilket annat parti som helst?
Valkvällens valhänta reaktioner säger mycket. Jimmie Åkesson försökte vara positiv och påpekade i sitt tal att man fortfarande har tre mandat i Europaparlamentet. Han fick bara spridda applåder som tack.
Om Åkesson vågar göra en ärlig valanalys borde han också inse sina egna misstag. Det är en sak att man, uppenbarligen, misslyckades med att mobilisera många väljare (det totala valdeltagandet sjönk också). En annan att man begick en urusel valrörelse, där man ömsom förnekade, ömsom bagatelliserade den så kallade trollskandalen och ömsom skällde på alla andra av annan åsikt. "Klägget" enligt Åkesson. Förstärkt av diverse konspirationsteorier.
Vi har hört det förut, men det är nog minst tio år sedan sist. Sedan dess har Sverigedemokraterna hyfsat sitt språk och breddat sin väljarbas. Nu uppfattades partiet plötsligen som både arrogant och aggressivt. Sådant lockar inte några marginalväljare.
Vad värre är – SD:s flopp kan också ha spillt över på de andra Tidö-partiernas måttligt framgångsrika resultat. Jo, visst är det roligt att både Liberalerna och Kristdemokraterna får sitta kvar i Europaparlamentet och visst är det trevligt att Moderaterna kunde notera åtminstone en liten framgång. Men KD förlorar ett mandat och de tre partiernas samlade insats imponerar inte. Plötsligen uppfattas den relativa närheten till Sverigedemokraterna åter som en belastning i borgerliga kretsar.
Och det borde väl i första hand vara ett allvarligt problem för just SD.