I går presenterade regeringen och Vänsterpartiet en budgetsatsning på 850 miljoner kronor till landsbygdens fromma.
Det är pengar som kan användas för exempelvis bättre järnvägstrafik, för ”självklart är det bra ur ett miljöperspektiv om man inte är tvingad att ta bilen” som V:s ekonomisktpolitiska talesperson Ulla Andersson uttryckte det.
Att just Andersson fick presentera satsningen, och inte exempelvis något av Miljöpartiets språkrör, kan möjligen tyckas förvånande – Vänsterpartiet sitter ju inte ens (formellt) i regeringen.
Fast kanske insåg Gustav Fridolin och Åsa Romson att det är bäst att ligga lite lågt just nu.
Samtidigt med den ovan aviserade satsningen pungslår den rödgröna regeringen nämligen SJ på 1,7 miljarder kronor. Ministären Löfven har faktiskt redan plockat ut 229 miljoner ur SJ:s kassa och bolaget tvingas nu hålla en extrastämma med det nya rekorduttaget som enda punkt på programmet.
Hur kan en ministär som påstår sig slå vakt om järnvägstrafiken utsätta SJ för sådan press – och i ett sådant läge? För SJ blöder. Häromdagen meddelade till exempel bolaget att de flesta nattåg genom Jämtland dras in av kostnadsskäl.
SJ:s styrelseordförande Jan Sundling står uppenbarligen under svår press och svaren blir därefter. Å ena sidan medger Sundling att ”det är otroligt mycket pengar”, å andra sidan utgör det nu aktuella uttaget ”inget hinder för vår plan att återskapa förtroendet för SJ”.
Regeringens hyckleri sträcker sig emellertid längre än att den ger lite med ena handen och tar mycket med den andra. För vad var det egentligen Fridolin och Romson sade före riksdagsvalet?
2013 plockade den förra regeringen ut 157 miljoner kronor ur SJ och året efter 73 miljoner. Miljöpartiets reaktion lät inte vänta på sig. ”Det är en spark i magen på alla oss som har stått och frusit på perrong och väntat på ett tåg som blivit försenat” konstaterade Romson surt den gången. Fridolin fyllde i med att ”det här handlar om att regeringen och Alliansen har mjölkat SJ på pengar”.
Vad säger språkrören nu? De hänvisar till ”företagsekonomiska argument” – trots att uttaget alldeles uppenbart är politiskt, i en situation då SJ brottas med lönsamhetsproblem. I övrigt ingenting. Språkrören låtsas som det regnar.
De gröna vill gärna framställa som lite bättre än alla andra. Inte bara påstår Miljöpartiets företrädare att deras politik är bättre i sak, dessutom är själva attityden ärligare. I själva verket är det tvärtom. Den hycklande gröna politiken saknar all trovärdighet.