I NT 20/1 välkomnar riksdagsledamoten Mattias Ottosson (S) hårdare straff, inklusive fler utdömda livstidsstraff. (S)ent skall syndare som bekant vakna! Men låt oss istället vara generösa och se den socialdemokratiska omsvängningen som en välkommen återgång till äldre arbetarklassideal.
Flumvänsterns vanföreställningar lever däremot kvar inom Vänsterpartiet, där dess rättspolitiska talesperson Linda Westerlund Snecker gör sig till talrör för den numera sorgligt nedslitna uppfattningen att straff inte löser mycket och att det helst inte borde utdömas några livstidsstraff över huvud taget.
Den rent praktiska konsekvensen skulle då bli att Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic aldrig hade dömts till livstids fängelse, ej heller terroristen Rakhmat Akilov. Och om nynazisten Anders Behring Breivik genomfört sitt massmord i Sverige hade han med dagens tidsbestämda straffsatser släppts ut efter högst tolv år.
(Eller får man som i Norge ägna sig åt kreativ dubbelmoral. Eftersom landet formellt saknar livstidsstraff har han dömts till 21 års "förvaring", vilket sedan går att förlänga på i praktiken just livstid.)
Men Westerlund Snecker tror alltså på rehabilitering istället och har därmed drabbats av samma snällistiskt småborgerliga reflex som alltför ofta utmärker dagens vänster. Det finns ingen anledning att peka ut henne mer än någon annan, när hela partiledningen likt Marie Antoinette leker herdar – utan verkligt intresse för det arbetande folkets verklighet.
Dagens realitet är framväxten av ett faktiskt proletariat i förorternas så kallade utsatta områden. Det är dessa människor som, i både kvantitativ och kvalitativ mening, drabbas hårdast av den skenande brottsligheten. De är inte förtjänta av frasradikala förklaringsmodeller eller missriktad välvilja – utan lag och ordning. På riktigt.
Hårdare straff syftar dels till att ge offer och deras anhöriga upprättelse, dels till att förhindra fler brott och dels att fungera som samhällelig korrektionsåtgärd. Det ena utesluter inte det andra. Hårdare straff utesluter inte rehabilitering, utan kan till och med vara en förutsättning för densamma.
Men medborgarnas trygghet måste alltid prioriterats, varför fler livstidsstraff för de grövsta brotten bara är att välkomna. Problemet nu är att de flesta livstidsstraff förr eller senare tidsbestäms. Långt fler livstidsstraff borde vara just det.