Hertig Johan av Östergötland och hans hustru, tillika kusin, Maria Elisabeth var sjuka. Till den grad att båda dog år 1618 på Bråborgs slott utanför Norrköping, ingen av dem i närheten av att bli 30 år.
Ett försök att förklara parets psykiska och fysiska ohälsa gjordes enligt sägnen av hertigens hovpredikant som skyllde allt på en kvinna som bodde på ett torpställe under Stegeborgs slott, Söderköping. Det skulle bli början på den första stora häxjakten i Sverige, till eftervärlden känd som häxprocessen i Finspång.
I vår tid är det den välfärdsfinansierade sektorn som uppvisar sjukdomssymptom och jakten på syndabockar liknar den kring häxprocesserna. Lyckligtvis har mycket modererats sedan 1600-talet, straffen i synnerhet. Men då som nu är vissa ett lovligt byte för makthavare och mobben. Privata utförare inom välfärden ska till varje pris kastas på bålet.
Inom vilka andra sektorer än välfärden är det möjligt att på fullt allvar föreslå ett totalförbud mot vinster? Eller som SVT (30/8) erfarit att regeringen ska göra en bedömning av vad som ska anses vara en rimlig lönsamhet för företag inom välfärdsbranschen.
Med ett ägande följer ett ansvar och privata utförare inom välfärden ska ta det. I en del fall har det inte gjorts, vilket den intensiva medierapporteringen kring Caremaskandalen som började år 2011 visade.
Utan att förringa brister som uppdagats hos privata utförare kan det dock konstateras att sjukdomsbilden inom välfärdens område finns oavsett vem som äger verksamheten. Trots det blir vårdskandaler långt mycket större om det går att ställa en privat ägare mot väggen i stället för en politisk nämndordförande på en kommun.
Berättelsen om en kapitalist som i sann Cruella de Vil–anda låter äldre svälta och barnen frysa för att värma sin egen matsal är tilltalande för den som vill göra verkligheten enkel och lätt att förklara. Problemet är att när den myten upphöjs till sanning lovar politiker att ordna missförhållandena inom välfärden bara privata aktörers rättigheter begränsas. Tror någon på det riskerar de att bli gruvligt besvikna. Varför? En genomgång av de problem som NT har rapporterat de senaste två månaderna ger ledtrådar, några av rubrikerna är:
”Bli inte sjuk på sommaren” (1/7).
”Vill inte möta nån som jobbat i 20 timmar” (13/7).
”Dottern anmäler demensboende för vanvård” (20/8).
”Läkaren lämnade kvinna död på golvet” (23/8).
Till det kan läggas lärarbrist, anställda som hotas och ytterligare beklämmande historier om äldre som lämnats i sin egen avföring. I samtliga av fallen är det landsting eller kommun som driver verksamheterna.
Trots att de allra flesta av välfärdens sjukdomar inte skapats av företag är det privata utförare som får agera häxor när regeringen och Vänsterpartiet på höga hästar beger sig på jakt. Processen mot företagen riskerar att minska valfriheten, effektivitet och utvecklingen inom välfärden.
Begränsningar av vinstuttaget tar inte bort personalbristen inom vård, skola och omsorg. Hårdare tag mot privata utförare lär inte heller ändra på att färre arbetande ska försörja allt fler äldre.
Utmaningarna inom välfärden är stora och de försvinner inte med en häxprocess mot privata utförare. Däremot tar det mycket uppmärksamhet.