Skönlitteratur är nyckeln till både språkkunskaper och läsförståelse. Nyligen hävdade läsforskaren Lars Melin att framgång i livet kommer av förmågan att tillgodogöra sig rapporter, inte romaner. Men läsglädje kommer från romaner, och hur ska den som aldrig ens har läst Harry Potter kunna ta in en mördande tråkig byråkratiskrift?
Att språkkunskaperna i Sverige dalar är allmänt känt. Anställda inom högre utbildning har vid flera tillfällen slagit larm om studenternas dåliga språk. Pisa-resultaten utgör en ständig sten i utbildningsväsendets sko, och man kan bli mörkrädd för mindre än språket i vissa kommentarsfält.
På DN Debatt (17/7) skriver Lars Melin att läsning av skönlitteratur inte hjälper några Pisa-resultat. ”Det är just facklitteratur som är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och till framgång i alla något så när kvalificerade jobb”. Ska läskunnigheten öka tillräckligt måste sakprosa ges mer utrymme, helst även göras till ett eget skolämne, skilt från skönlitteraturen.
”Det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger (unga) framgång i livet”, skriver Melin, och visst är det bra att kunna tillgodogöra sig även det mest snustorra tänkbara förhandlingsprotokollet. Men man blir inte bra på att läsa utan övning, och den som inte tycker om att läsa kommer inte att öva mer än nödvändigt – förmodligen mindre.
Nyckeln är läsglädje. För att få tillräcklig läsvana måste man faktiskt vilja läsa, och tyvärr är det få beslutsunderlag, reparationsmanualer och förhandlingsprotokoll som lockar till läsning. Skribenter får tidigt lära sig att bara ord som ”förvaltningsmyndighet”, ”verksamhetsområde” och ”administrationskostnad” får eventuell läslust att slockna snabbare än du hinner säga ”Pisa”.
I stället utgör romaner i alla dess slag just den inkörsport, i ordets bästa bemärkelse, som behövs. J K Rowlings succéböcker om Harry Potter, som har sålts i över 400 miljoner exemplar, har bidragit mer till läsningen bland barn och unga än vad någon formaliatyngd instruktionsskrift någonsin kommer att göra.
Faktum är att få aktiviteter kan bidra mer till framgång i livet än läsning. Även skönlitteratur kan innehålla fakta och kunskap, men framför allt kan den som läser tillräckligt mycket känna igen mönstret för ”de” och ”dem” långt innan svenskläraren ens har nämnt ordet ackusativobjekt. Den har tillräcklig läsvana för att, med rätt dos energidryck, kunna ta sig igenom hela Skatteverkets inkomstdeklarationsinstruktioner.
Givetvis är det en god tanke att förbereda barn och unga på den ström av rapporter, användarhandledningar, beslutsunderlag, kravspecifikationer och instruktionsmanualer som kommer att skölja över dem i vuxenlivet. Ska de bli läsvana nog att hantera sådan sakprosa, går det dock inte att sätta en text om hur man bäst monterar en dammsugare i händerna på en intet ont anande åttaåring och vänta sig att läsgnistan ska väckas. Skönlitteraturen är nödvändig.