I huvudsak motsvarar decemberöverenskommelsen i helgen det förslag som de borgerliga partiledarna presenterade redan 2 december. Varken då eller senare gav Stefan Löfven något intryck av att vilja gå Alliansen till mötes. Istället var det statsråden Magdalena Andersson (S) och Mikael Damberg (S) som fick sondera terrängen på borgerlig sida.
Historisk eller inte innebär decemberöverenskommelsen också ett nederlag för statsministern på flera punkter. Han tvingas gå med på att det största regeringsalternativet ska släppas fram och att oppositionen inte heller ska få bryta ut delar av budgeten i efterhand. Det var ju precis vad Löfvens socialdemokrater tillsammans med de andra rödgröna partierna och Sverigedemokraterna gjorde förra året.
Decemberöverenskommelsen kan vara epokgörande i den meningen att också en minoritetsregering i fortsättningen bör kunna vara säker på att få igenom sin budget, åtminstone till riksdagsvalet 2022. Som alltid sitter emellertid djävulen i detaljerna och det finns fortfarande gott om fallgropar när riksdagen åter möts efter juluppehållet.
Vad innebär till exempel begreppet ”regeringskonstellation” (som termen heter i överenskommelsen)? Rimligtvis de partier som röstar för en specifik statsministerkandidat, oavsett om partierna också har majoritet i riksdagen eller inte. Den rödgröna regeringen är mindre än Alliansen, men större än densamma om också Vänsterpartiet räknas med.
Uppgörelsen tycks cementera blockpolitiken, eftersom dess anda bygger på att två block gjort upp med varandra. Vad händer om exempelvis en mittenministär skulle bli aktuell under innevarande (eller nästa) mandatperiod? Och vad händer om Löfven av en eller annan anledning bestämmer sig för att avbryta samarbetet med Miljöpartiet och sparkar ut De gröna?
Enligt gällande överenskommelse bör han då kunna sitta kvar och få igenom varje budget, trots att Socialdemokraterna numera representerar färre än var trejde väljare. För att kunna avsätta statsministern krävs nämligen misstroendevotum och hur sannolikt är det att MP (och V) skulle rösta för ett sådant, med den enda effekten att uppdraget att bilda regering rimligtvis skulle tillfalla Alliansen? Gäller överenskommelsen ska istället inte bara Allianspartierna utan också Miljöpartiet lägga ner sina röster när Löfven i ensamt majestät presenterar sin budget!
Till detta kommer hur frågor som ligger utanför budgeten ska hanteras eller de rent partipolitiska konsekvenserna. En sak är åtminstone säker: Den parlamentariskt oklara situationen består. Det går inte att tänka bort Sverigedemokraternas vågmästarroll hur som helst, ej heller att det även fortsättningsvis är en ovanligt svag minoritetsregering som ska styra Sverige.