Facebook har fått en del föga smickrande uppmärksamhet på sistone. Diskussionsklimatet på sidan är, på sina ställen, både brännande och iskallt. En utredning tillsatt av regeringen Reinfeldt föreslog nyligen att straffansvaret för den som tillhandahåller en ”elektronisk anslagstavla” bör utvidgas. En sådan lagstiftning skulle förmodligen inte göra stor skillnad i praktiken – men det finns andra vägar framåt.
Näthat är ett svårdefinierat fenomen. Det finns hat som är olagligt, exempelvis direkta och avsiktliga hot mot en persons liv eller säkerhet. Det finns hat som är lagligt, exempelvis att uttrycka en allmän förhoppning att någon ska utsättas för brott. Däremellan finns en stor juridisk gråzon. Att helt enkelt placera alla former av hatiska uttalanden under paraplydefinitionen näthat och sedan förbjuda det, vore inte möjligt. Förmodligen finns det nästan ingenting som inte uppfattas som hatiskt eller kränkande av någon enda människa.
Vad som nu diskuteras är sociala mediers ansvar för vad medlemmarna publicerar. Ovannämnda utredning, som överlämnades till justitieminister Morgan Johansson (S) i början av februari, föreslår ett utvidgat straffansvar för sociala medier. I dag har aktörer som Facebook skyldighet att ta bort eller hindra spridning av meddelanden som utgör uppenbara fall av uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografi, olaga våldsskildring eller intrång i upphovsrätten. Förslaget är att utöka skyldigheten till att även omfatta olaga hot och olaga integritetsintrång.
Då den aktuella lagen, BBS-lagen, skrevs ansåg regeringen inte att det var rimligt att tillhandahållaren av tjänsten skulle ta ställning i svåra juridiska gränsdragningsfall. Just därför är det enbart uppenbara fall som skyldigheten omfattar. Vad gäller olaga hot är dock gråzonen väldigt stor. Svenska Dagbladet sammanställde nyligen (29/2) exempel på hatiska inlägg på Facebook, med kommentarer av civilrättsprofessorn Mårten Schultz. De tydliggjorde hur svår gränsdragningen faktiskt kan vara. Till och med att skriva att en viss politiker ska få en kula i nacken visade sig vara just ett gränsdragningsfall, eftersom budskapet inte verkade vara riktat mot politikern i fråga. Därför kan man fråga sig hur stor skillnad utredningens förslag om att ta bort de uppenbara fallen skulle göra.
Givetvis finns en annan väg framåt än lagstiftning. Som journalisten Isobel Hadley-Kamptz konstaterade i gårdagens Expressen: Det finns en uppenbar marknad för ett trevligare debattklimat. Med andra ord har Facebook ett ypperligt tillfälle att frivilligt anpassa sitt utbud efter efterfrågan och tillämpa striktare gemenskapsregler. Förmodligen skulle hatet hitta något nytt ställe att blomma ut, men lagstiftningen skulle åtminstone inte behöva riskera att hamna på kollisionskurs med yttrandefriheten.