Hur kan bilderna av läget i de svenska skogarna vara så väsensskilda som de är i dag? En ytterlighet ges av Greenpeace som för en tid sedan skrev i Svenska Dagbladet att ”den riktiga skogen håller på att ta slut”. Det här endast några veckor efter att Naturvårdsverket skickat ut ett pressmeddelande med konstaterandet att ”antalet naturreservat som beslutas i Sverige ökade kraftigt under 2016”.
Även fler myndigheter signalerar en annan bild. ”Skogsstyrelsen pausar inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige”, skrev generaldirektör Herman Sundqvist på Dagens Nyheters debattsida (10/3). Anledningen var att begreppet nyckelbiotop som beskriver områden viktiga för biologisk mångfald i praktiken har fått en annan innebörd än det var tänkt och blivit liktydigt med stopp för avverkningar.
Att problemet i skogen inte handlar om bristande miljöhänsyn utan snarare – som Skogsstyrelsen motvilligt kan sägas signalera – gäller att äganderätten trycks tillbaka av bevarandeintressen är nog något som många markägare håller med om. För utöver miljoner hektar av skyddade naturområden undantar skogsägarna hundratusentals hektar frivilligt från skogsbruk genom certifieringssystem. Ändå upplevs tacken bli hårdare regler som kan möjliggöra att marken inte kan brukas, utan att det ens utgår ersättning.
Det leder till en annan ytterlighet kring hur läget i skogen anses vara – personerna som tycker att staten endast går miljörörelsens ärenden och kör över markägarnas rättigheter. Den här gruppen är dock mindre och sämre organiserad än bevarandeintressets extremer. Resultatet blir att bevarandeintresset, som Greenpeace exempelvis företräder, tar ut svängarna i debatten och kan förskjuta vad som är politiskt möjligt åt sitt håll samtidigt som markägarnas modererade intresseorganisationer snarare håller ställningarna. Miljörörelsen får initiativet.
Nu uppstår dock ett problem med att försöka dra konfliktlinjer mellan olika grupper. Det finns överlappningar. Många markägare prioriterar naturvård och skydd av hotade arter. Miljörörelsen är uppdelad. Frilufts- och turismintresset kan variera. Skogsbruk kan ligga på kollisionskurs med jaktintresset.
Ofta kallas alla dessa grupper för ”intressen”, men det nedvärderar markägarna som faktiskt har en grundlagsskyddad rätt till marken.
Samtidigt finns det ett värde i att göra generella uppdelningar, särskilt då staten har system som bygger på att olika intressen representeras. Något som går igen i allt från Skogsstyrelsens styrelse till länsstyrelsens viltförvaltningsdelegationer. I de båda exemplen har också miljöorganisationer fått allt mer inflytande. Balansen ändras mellan de olika grupperna.
Det leder tillbaka till den inledande frågan om varför bilden av läget i skogen kan vara så annorlunda. Troligen beror det på att när många politiskt laddade intressen ställs mot varandra blir det en kamp om att få sätta bilden av verkligheten. Det gör att berättelser om läget i skogen sällan blir objektiva utan snarare debattinlägg i kampen om inflytande.