Victor Muller var alltid en främmande fågel i det svenska näringslivet. Det var Muller och hans företag Spyker som misslyckades med att rädda det konkursmässiga Saab 2010-11. Kanske förvånar det inte att Muller varit i klammeri med Skatteverket.
Vd:n Jan-Åke Jonsson däremot var helyllesvensken som mot alla odds försökte rädda den nationella industriklenoden Saab från undergång. Åtminstone var det så han framställdes i medierna, men det var alltså då det. I går väcktes åtal mot Jonsson (och ytterligare ett par personer ur den dåvarande Saab-ledningen) för bland annat grov urkundsförfalskning och grovt osant intygande.
Nu är varken Jonsson eller någon annan dömd och bör därför betraktas som oskyldiga fram till något annat eventuellt påvisas. Fast oavsett rättslig utgång innebär händelserna ytterligare ett postskriptum till epilogen i historien om Saab. Den som började så bra en gång på 40-talet, men till sist slutade i en plågsam och utdragen dödskamp. Och ett antal sjaskiga upptäckter när dödsboet skulle auktioneras ut.
Om man så vill var det dåvarande regeringens fel att det gick som det gjorde! Hade ministären Reinfeldt vägrat agera garant för ett lån på drygt fyra miljarder kronor från Europeiska investeringsbanken, hade Saabs likvidation varit ett faktum redan i januari 2010. Det är för allt i världen begripligt att ministären Reinfeldt agerade som den gjorde. Större delen av svensk offentlighet verkade heligt inställd på att Saab måste räddas till nästan vilket pris som helst. Allt från oppositionspolitiker (minns Mona Sahlin som ville ha kvar tillverkningen av ”schyssta” bilar) till motorjournalister och fackföreningsfolk ansåg att Saabs eventuella undergång i det närmaste vore en nationell tragedi.
I själva verket hade företaget gått med förlust sedan 1997. Det gick att rikta kritik mot General Motors ägarpolicy, men sanningen är också att GM hade plöjt ner mångmiljardbelopp i Saab – utan avsett resultat. Företaget hade helt enkelt inte marginalerna med sig i en stenhård konkurrens i kombination med internationell lågkonjunktur. Dessutom var kanske inte själva produkten fullt så fantastisk som vi storsvenskt gärna hade inbillat oss.
Utan GM i ryggen blev krisen total 2011, med produktionsstopp på grund av likviditetsbrist och löner som inte betalades ut. Det hela var lika sorgligt som löjeväckande och delar av den dåvarande företagsledningen åtalas alltså nu för oegentligheter – som säkert också hade haft som syfte att förhindra en sedan länge döende patient att lugnt få somna in.
Varför hanterades inte frågan Saab som vilket annat bolag som helst? Ett företag som är bankrutt ska förstås gå i konkurs – under ordnade former – och eventuella rekonstruktioner måste bygga på realistiskt hållbara vinstkalkyler. Den lärdomen är viktig att ta med sig in i framtiden.