Veronica Palm (S) vill förbjuda pornografi, eller rättare sagt ”kommersiell” sådan. I en intervju i Sveriges Radio (30/6) argumenterade hon för att porr, ”precis som kvinnomisshandel”, är en av de yttersta effekterna av samhällets ojämlikhet.
Man kan tycka att liknelsen är extrem, men det är bara början. ”Vi har ju ett förbud mot barnpornografi, där har man klarat av gränsdragningarna. Jag tycker att det är värt att titta på hur man kan klara av gränsdragningarna också när det gäller kommersiell pornografi”.
Kanske borde Palm fundera över om det möjligen finns anledning att dra gränsen vid olika ställen för vanlig pornografi och barnpornografi. Det ena involverar ju frivilliga vuxna medan det andra handlar om sexuellt utnyttjande av barn. Skillnaden är markant.
Palms vilja att förbjuda pornografi är ett symtom på en vanlig politikersjukdom: föreställningen att man bör förbjuda saker bara för att man inte tycker om dem. Att hon ogillar pornografi och i den tycker sig se ojämlika strukturer ger henne ingen anledning att förbjuda andra från att producera eller titta på erotiska filmer, bilder eller texter.
Det finns mycket som politiken inte har med att göra. Men är det någon del av människors liv som staten verkligen inte ska lägga sig i, så är det vad de (förutsatt att det är frivilligt) gör i sovrummet.