Det huvudsakliga problemet med de brottslingar som straffas i Sverige i dag är att det oftast endast är väldigt exceptionella brott som leder till domar i de högre straffskalorna och resulterar i långa fängelsestraff. Domstolarnas inarbetade praxis sätter i praktiken stopp för att utdöma de straff som hela straffskalan ger möjlighet till. Om det ska gå att komma tillrätta med den skenande brottsligheten måste den lägre straffskalan skärpas för vissa brott, så att minimistraffet som kan utdömas för denna brottstyp blir hårdare.
Men hårdare straff är heller inte bara en lagstiftningsfråga. Den är såväl ekonomisk som filosofisk. Om den politiska viljan är att dömda kriminella ska sitta längre perioder i fängelse måste antal fängelseplatser byggas ut och mer personal anställas. Det är helt ofrånkomligt men kostar pengar. Ett dygn i svenskt fängelse kostar i runda slängar 3500 kronor per dygn, vilket är avsevärt högre än många andra europeiska länder. Och när saker och ting tenderar att bli mer kostsamma är det många politiker som snabbt drar öronen åt sig.
Det löser dock inte problemet. För att stoppa den allvarliga och snabba utvecklingen av brottsligheten i Sverige krävs många insatser, men en enkel och helt nödvändig sådan är att utdöma längre straff. Personer som sitter inlåsta har svårt att fortsätta begå brott och ger polisen lite andrum mellan gångerna de måste gripa vederbörande.
Ett alternativ är att minska dygnskostnaderna för en fängelseplats. Eftersom andra europeiska länder lyckas ha lägre kostnader bör det inte vara omöjligt. Det kommer dock med all sannolikhet att krävas en sämre standard, fler fångar per kvadratmeter och färre personal. En sådan försämring står ofrånkomligen i konflikt med teorin om att fångar ska återrehabiliteras till samhället.
Men kanske är det dags att göra upp med tanken om att alla kan – eller överhuvudtaget ska – rehabiliteras. Förstagångsbrottslingar och ekobrottslingar är väl en sak, men att mördare, terrorister och våldtäktsmän ska kunna återgå till vardagen som alla andra är inte helt självklart.
Det kan framstå som en cynisk och pessimistisk inställning, men denna fråga måste upp till diskussion. Och det är inte bara en ekonomisk eller praktisk fråga; i grund och botten handlar det om huruvida förövarens offer och anhöriga upplever att straffet är rättvist sett till det brott som har begåtts. Det är hela poängen med ett straff.